Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Evergrey
Torn, 2008
Skivbolag: Steamhammer
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-09-27
Hemsida: www.evergrey.net

Det är lika bra att vi är helt ärliga från början. Evergrey har aldrig riktigt fallit på plats hos mig. Jag har om vi ska tala klarspråk haft lättare för att ta till mig den grabbiga ordvitsen på bandnamnet än gruppens musik, mest tyckt att Tom S. Englund verkar vara en självupptagen pajas och ställt mig frågande till det mesta utom den där Dilba-covern.

Anledningarna är många, men till största delen handlar det förstås om att göteborgarna så gärna harvar i ett musikaliskt landskap som är mer progressivt än fräckt och att Englund är en sångare jag haft lite svårt för. Evergrey har varit på tok för snåriga för att nå hela vägen fram till mig.

Det är inte förrän nu, nio år efter att jag första gången hörde gräsliga ”Solitude-Dominance-Tragedy” som jag och Evergrey börjar tala samma språk. Kvar finns fortfarande själadödande progpassager och partier som är alldeles för konstruerade och snåriga för att beröra, men gruppen tycks ändå ha funnit en något rakare väg mot målet. Ta bara refrängstarka inledningsstänkaren Broken Wings som exempel. Englund och company tar ton utifrån en ledande melodi och krånglar inte till det mer än så. Snyggt!

Likaväl bjuds här på ett par stycken som byggs upp kring befriande tunga gitarrer. Inga snirkliga krokar eller tillgjorda märkvärdigheter alls utan bara tungt tuggande riff som banar väg för tjusiga sångstrukturer. Jag tänker då främst på In Confidence och Numb. Befriande!

Som om det inte vore nog imponerar dessutom uppbröstade Englund bakom mikrofonen och bidrar till att jag på orkesterns sjunde studioalbum faktiskt börjar uppskatta dess verk. Gammal är äldst eller vad heter det nu igen?