Joyzine

[stäng]

Krönika

Getaway Rock Festival

Gävle och Getaway välsignade oss verkligen. Vädergudarna log, pizzabagarna skrattade och hamburgerflipparna slogs om oss. Hur besvarade vi det? Jo, med sena ankomster mest hela tiden.

Tidigt på torsdagsmorgon satte vi oss i en röd liten Mazda, som ännu tidigare lämnat Skellefteå med hälften av sällskapet. Trots en hyfsat rejäl frukost blev det lunchstopp redan i Örnsköldsvik, där vi förgäves spanade efter Peter Forsbergs fot. Det enda vi såg var ett bilstelt AC4 på väg in på Max just efter vi gått ut. Ett fantastiskt exempel på undersökande journalistik. Efter en dryg sextimmars körning från Norrlands pärla (Umeå, vill säga) till Norrlands port (Gävle alltså) anlände vi lagom till det första bandet på vårt schema över band vi ville se skulle gå på scen, Dark Tranquillity. När vi började inse att vårt boende inte var runt knuten från området sett började vi dock överväga alternativet middag framför Sveriges gladaste dödsband. Efter långa diskussioner och överläggningar fann vi oss sittande på en pizzeria som serverade panpizzor från himlen.

Det första bandet pizzan lät oss se var Cavalera Conspiracy, som tyvärr var precis så tråkiga som man kan vänta sig. Max Cavalera har som bekant blivit såväl gammal som tjock och trött och det spelar ingen roll hur tajt och välspelat ett framförande är när det är gammalt, tjockt och trött. Nej hörni, begrav nu gärna de gamla Sepultura-örhängena och låt oss behålla dem i gott minne. Det enda vitalitetstecknet är när Max bjuder in sin styvson Richie Cavalera (Incite) att dela på mikrofonen under Black Ark. När sedan Igor Jr byter av Sr på trumpallen fortsätter man imponeras, givetvis, men kom igen - vad är det här? En Cavalera Conspiracy-konsert eller en familjepicknick? Allt som saknas är en saftflaska.

Eftersom vi inte var så sugna på saftflaskor var det tur att det fanns köfria öltält då. Det är mycket möjligt att man aldrig ha besökt en festival med så gott om plats och så lite köer trots att det var slutsålt (10 600 helhelgspass). En inte helt oangenäm upplevelse. Dessutom var området litet och väl sammanhållet. Det var aldrig längre än en mosh pit bort till nästa scen eller festivalmatsvagn. Där har vi även festivalens stora styrka - förutom den imponerande lineupen - den var välplanerad, välskött, professionella vakter och på det hela taget inbjudande. Kudos Gävle. Att vi vid detta, vårat första öltältsbesök, valde fel öltält och fick smaka ljummen budgetöl i stället för norrlands krona, var ett stort misstag vi aldrig gjorde om.

Torsdagens nästa upplevelse när det kom till det musikaliska fick bli Evergrey-avhoppens senaste konstellation, DeathDestruction. Tillsammans med Jimmie Strimmel (Dead by April) och Fredrik Larsson (Hammerfall) har man lyckats kasta alla sina övriga bands mesigheter åt sidan och sätta ihop ett stenhårt dödskollektiv som utan tvekan visade sig vara en oerhört trevlig bekantskap. Låt debutalbumet släppas.

Det vore både fel och lite ignorant att inte skriva någon rad om Megadeth som ändå var ett av festivalens riktiga dragplåster. Men det känns även rätt att såga dem trots att vi bara såg några låtar. Dave Mustaine är den självklara stjärnan och motorn i bandet och han må ha flinka fingrar men han låter dem flyga över strängarna på ett mördande tråkigt sätt i allt för många solon, i varje låt. Dessutom sjunger han förskräckligt och är tjurig och tråkig. På riktigt, jag är inget Megadethfan, så är det. Men att se dem på en scen nära mig gjorde mig bara mer cementerad i min övertygelse om att jag aldrig kommer lyssna på dem snarare än få mig sugen på jocka lite Mustaine med manskap hemmavid.

Fredagen inleddes för sällskapets del med Mustasch. Och som jag har sagt tidigare, det är något med Mustasch. Ralf kan ta mig huggarn inte misslyckas, han har som vanligt publikhavet i sin hand (om inte hela Gävle) på tvättäkta Berghagen-manér. Fast hårdrock, givetvis. Jag älskar det! Jag älskar också att de byggt sina överdimensionerade gitarrhögtalarstackar som uppochnedvända kors! Som om det inte vore nog är det inte bara helt fantastiskt ur underhållningsperspektiv, man ska inte glömma att musiken växer ett par meter i livekostymen också. Mustasch låter bra och ser bra ut. De levererar precis vad man hoppas på. Har man däremot besökt några av deras konserter tidigare kanske inte uppträdandet i Gävle revolutionerar ens syn på livemusik direkt. Det är trots allt väldigt tryggt.

Steget från Mustasch till Sparzanza var kort på många sätt, men oändligt långt på de viktiga. Det var nära mellan scenerna, nära i tid, och Sparzanzas före detta gitarrist David Johannesson huserade som bekant i Sparzanza fram till alldeles nyss. Båda banden har sina rötter i hård rockmusik och båda släpper starka skivor. Där Mustasch lyckas trollbinda en publik live är det snarare som att Sparzanza vill fördriva sin publik. Mina farhågor på väg in i Gasklockan om att bandets musik skulle te sig slö och osvängig live visade sig tyvärr vara sanna och maken till oengagerat intryck har ett band sällan gett mig. Gör om, gör rätt - Sparzanza. Nästa gång förväntar jag mig mer.

Detta erkänns nu och sedan aldrig igen: Getaway Rock var första gången Motörhead upplevdes live för huvuddelen av sällskapet. Det första som slår mig är hur kort Lemmy framstår på scen. Det andra är hur tuff Mikkey Dee är. Och sen är det inte så mycket som slår mig, över huvud taget. Motörhead är ganska ointressanta den här fredagskvällen. Bandet mullrar jämntjockt och rutinerat utan att verka särskilt intresserat av att bjuda publiken på en rejäl show. Inte ens två halvnakna eldslukerskor lyckas hetta till det. Sen spelas Ace of Spades och det är genast det bästa någonsin, i stort sett. Jag går från spelningen med överraskande ont i nacken, ett brett flin planterat mellan polisongerna och tänker att man borde nog börja köra motorcykel ändå.

Förväntningarna på Meshuggah har börjat skruvas upp än mer för varje konsert, så naturligtvis är det läge för besvikelse någon gång. Det börjar dock helt enastående på det sättet bara Meshuggah kan börja enastående, men tyvärr så växer det aldrig riktigt och blir hyfsat enahanda mot slutet. Maskinen Meshuggah är ovanligt mekanisk, på gränsen till livlös. Kanske är jag bortskämd, att de två Meshuggah-spelningar jag sett varit out-of-this-world, för mosh piten verkar absolut nöjd med bandet, själv är jag en smula besviken. Även om det givetvis är grymt bra. Meshuggah kan väl knappast misslyckas?

Sen blev det alltså lördag, festivalens sista dag. Tyvärr. Efter två otroligt trevliga dagar med enormt vackert väder, grymt bra musik och kall öl på sina håll kom så avslutningen. The Haunted fick den stora äran att inleda vår avslutningsceremoni, vilket man gjorde på ett strålande vis. Peter Dolving är en stor frontfigur, men aldrig tror jag att jag sett honom så vital som på Getaway Rock 2010, han utstrålar hela sitt känslospektra ända ut till hårtopparna och han sjunger kanske bättre än någonsin. Jag är helt tagen, dagen börjar fantastiskt.

Lördagen fortsatte med lite löst häng framför black-doftande Triptykon, som vinden-i-håret-fläktar till trots inte riktigt lyckades stänga ute solljuset, vilket i sin tur ledde till ett slags misslyckande per automatik. Sommarfestivaler och black metal går inte riktigt ihop alla gånger och i Triptykons fall blir det enormt tydligt. De kämpar på rätt bra, men når aldrig riktigt ända fram.

Cannibal Corpse visar dock att så inte alltid är fallet. För det första är bandet enormt imponerande live och gillar du någon slags hårdrock hårdare än The Poodles kommer du utan tvekan att gilla Cannibal Corpse live. Så har du läst hela vägen hit, lova mig att du ser Cannibal Corpse nästa gång du får tillfälle. Inte för att höra Corpsegrinder muttra "Jävla hora" på knagglig svenska och inte heller för att du egentligen gillar det, utan för att se de mest imponerande hårmans-helikoptrarna, de snabbaste basfingrarna och sammanfattningsvis det brutalaste bandet som någonsin spelat på stora scener. Jag lovar att du inte blir besviken.

...vilket gjorde mig något nervös inför Europe. När Cannibal kanske är det hårdaste du kan se är Europe... inte det. Magkänslan säger dessutom att de är föredettingar som lever på gamla meriter. Ack vad fel jag hade! Det var motvilligt och det satt långt inne men jag kapitulerar för konserten. Bandet är vitalt, peppat och tight. Joey Tempest sjunger som han aldrig gjort annat (hrm, nåja) och både gamla klassiker och nya dängar imponerar. Jag sitter och tänker att Europe är hårda trots att jag en halvtimme tidigare har blivit manglad av Cannibal Corpse. Som förväntat avslutas konserten med The Final Countdown. Inte alls som förväntat stod jag på en bänk, skvimpade öl och skrålade med i The Final Countdown. Det är lurigt vilka kringelikrokar livet kan ta en på.

Från en "föredetting" till en annan "föredetting". Slash. Festivalens absoluta dragplåster. Den cylinderhattklädde yxmannen turnerar land och rike runt med sin första soloskiva i skyltfönstret. Slash nöjer sig dock inte med sina sololåtar utan hämtar axplock från det mesta i sin karriär, han blandar och ger ett set bestående av Guns N' Roses (ingen stor chock där kanske?), Slash's Snakepit och Velvet Revolver förutom några av de nya låtarna. Med sig har han Myles Kennedy på sångansvaret (som även lånar ut sin röst på två av låtarna på skivan). Kennedy gör ett mästerligt jobb med att fylla ett par ganska legendariska skor även om han inte har den unika strupen som gjorde Axl Rose stor som en normal världsreligion en gång i tiden. Det är dock ingen tvekan om vem som är stjärnan den här kvällen, ålder och fulhet till trots levererar Slash.

Det är knappast någon hemlighet att jag inte drar jämnt med någonting som avlats fram ur Guns N' Roses gnälliga hårdrock. Därför är följande stycke skrivet i lag med min bästa vän, och tillika GnR-älskaren Linus Lundström, han har dessutom hjälpt mig komma ihåg helgens bravader genom hela denna krönika. Tack.

Även om låtmaterialet är mycket varierande märks det att han har saknat att spela de gamla GnR-hitarna och publiken är med på noterna. Det känns som alla hoppar i takt där jag står vid kravallstaketet då vi blir bortskämda med Civil War. Jublet vet inga gränser då Slash själv för första gången öppnar munnen två tredjedelar in i setet för att presentera Sweet Child Of Mine. Jag går från Slash-konserten - som även avrundar hela festivalen - med ett brett leende på de av svett saltsmakande läpparna och känner mig mycket tillfredsställd. Föredetting? Jag har inte sett röken av någon föredetting den här lördagskvällen!

Sammanfattningsvis kan man inte undvika ordet succé när man talar om Getaway Rockfestival. Det är helt och hållet omöjligt. Ett perfekt område för en perfekt festival, må den leva länge än, och må kampen mellan det röda och det gröna hamburgertältet aldrig ta slut!