Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Marilyn Manson
Holy Wood, 2000
Skivbolag: Nothing/Interscope
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.marilynmanson.com

Det uramerikanska fenomenet Marilyn Manson har slutligen nått de proportioner som bandets frontfigur en gång för länge sedan drömde om. Manson heter egentligen Brian Warner och sägs ha varit mycket målmedveten om sin framtid långt innan bandet slog igenom med "Portrait of an American Family" 1995. Det mesta var uttänkt från början, mest av honom - men också av skivbolaget Nothing/Interscope Records.

Marilyn Manson, som lika gärna kan tolkas som namnet på bandet, har alltid spelat rock. Egentligen har det alltid varit ett ganska bra rockband som utvecklats mycket mellan varje album. Den speciella imagen hos Manson själv och en ovanligt drogliberal attityd har dock fått honom att bli så hatad av många. Missförstånd och förhållandevis lösa anklagelser har gett både honom och bandet en alldeles speciell position på superstarhimlen. Kanske den bästa tänkbara enligt skivbolaget.

"Holy wood" skall ses som det tredje och sista albumet i trilogin som inleddes med "Antichrist Superstar" 1996 och uppföljdes med glamourösa "Mechanical Animals" 1998. Framgångarna har varit enorma och det går egentligen inte att förstå varför. Band med industrirock som största intresse är ju inte en bristvara på musikmarknaden direkt. Något magiskt finns det dock som får miljontals fans att köpa album efter album.

Varje spår i sig på "Holy wood" är ganska anonymt. Av de nitton spår som finns tillgängliga på den lilla plastskivan är det bara några få som man kommer ihåg. Mansons hesa och lätt avslappnade röst ligger som en vit dimma över gitarrerna som taktfast maler på i låt efter låt.

Eftersom det knappast råder någon brist på pengar i Nothing/Interscopestallet har man använt alla de resurser som modern inspelningsteknologi bjuder på. Man hör att det lagts ned mycket arbete på produktionen. Resultatet blir rockigt, men ändå intressant och värt att lyssna till om och om igen. Varje gång man lyssnar lägger man märke till nya detaljer. Det depressiva samhällshatet återspeglas i varje låt. Såväl textmässigt som musikaliskt fullkomligt väller det ut misär ur högtalarna när jag lyssnar. Frågan är om det verkligen är som Brian Warner själv sagt, att allt som Marilyn Manson gör tillhör showen. Jag tycker dock att det verkar finnas ett djupare rotat hat inom bandet. Något som är alltför genomarbetat och äkta för att vara påhittat av någon fet skivbolagsboss.

Trots att det är Marilyn Manson själv som alltid plåtas, intervjuas, och ironiskt nog också beskylls för allt som sker kring bandet, är det inte han som står för det stora arbetet i studion. Om man läser cdboken med lupp kommer man fram till att det är bassisten Twiggy Ramirez som gjort en mycket stor del av arbetet. Förutom att lägga all bas har han spelat kompgitarr, sologitarr, piano, producerat och skrivit nästan alla låtar. Manson själv har skrivit några få låtar, spelat lite piano och lagt all sång. Resten har M.W. Gacy (keyboard/sequenser), Ginger Fish (trummor), John 5 (gitarr) och Twiggy Ramirez gjort. Nog för att stjärnan kanske har mycket pressarbete att göra, men ändå...

Trots att jag är medveten om att Marilyn Manson är ett mycket skickligt och erfaret rockband, kan jag inte riktigt finna full njutning av "Holy wood". De flesta låtarna är som sagt alldeles för anonyma och fåordiga för att bli något som fastar. Visst finns det potential i låtar som Valentine´s day och The Love Song, men det räcker inte. Där emellan finns sjutton värdelösa låtar som alla borde bli trötta av att höra. Däribland Cruci-fiction in space som omgående borde fraktas med turnébuss till närmaste sopstation. Har musten gått ur Brian Warner och Marilyn Manson? Jag tänker i alla fall stänga öronen för dessa högljudda knarkares skrik på hjälp.