Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

65 Days Of Static
We were exploding anyway, 2010
Skivbolag: Hassle Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-05-10
Hemsida: www.65daysofstatic.com

65 Days Of Static startade som ett gäng postrockiga slynglar hemma i Sheffield i början av 00-talet. Därifrån och fram till och med ”We were exploding anyway” har det hänt en väldig massa.

Inte för att postrocken lagts helt och hållet på hyllan. Här finns fortfarande en och annan avig gitarr och en känsla av meditativt mörker, men britterna av idag är så långt ifrån ett renodlat postrockband man kan komma och det ska vi som lyssnare vara väldigt glada för.

65 Days Of Static började nämligen tidigt att experimentera med elektronika-inslag och till den här plattan har formen förfinats till ren dansmusik. ”We were exploding anyway” har betydligt mer gemensamt med Daft Punk och sentida Prodigy än med något av de postrockband som firar triumfer där ute för tillfället och de gör sin dansmusik på ett oerhört medryckande sätt.

Inledande tevespelsdängan Mountainhead är fenomenal och programförklaringen Dance Dance Dance är inne och snuddar vid samma typ av omdöme. Samtidigt som det är dansant så det förslår och på sina håll riktigt houseigt tillåter sig britterna att sväva ut i rullande rytmexperiment och rivigt gitarrexplosiva partier. Det är långa stunder det perfekta mötet mellan rock- och dansscenen.

Det instrumentala har ända sedan dag ett varit den här orkesterns grej och fortsätter också att så vara. ”We were exploding anyway” är rakt igenom instrumental, med ett undantag. Come to me där Robert Smith från The Cure gästar med några sjungna strofer. Det är skivans klart sämsta låt. Inte för att det är just Robert Smith som sjunger utan snarare för att sång inte hör hemma i de ljudkolosser som 65 Days Of Static skapar.

Här är det musiken och bara den som ska tala.