Joyzine

[stäng]

Festival

Eksjö Stadsfest 2014

Eksjö Stadsfest är inne på sitt sjunde år och årets festival på sin andra dag.

Klockan är precis ett när jag går genom grindarna till festivalområdet. På håll hör jag välbekant musik och skyndar däråt genom regnet. ”...Ja allting skulle va´kul, ifall jag inte var så ful...” Jojje Wadenius gör sin första av dagens två spelningar. Den här gången är det för barnen. Stora som små, visar det sig. Jag är inte ensam om att stå med ett nostalgiskt fånleende på läpparna när Jojje och hans medmusikanter spelar bort regnet med låtar som ”Mitt lilla barn”, ”Min mask” och ledmotivet till Kalles klätterträd.

Jag tar några bilder och tänker att det är betydligt enklare att fånga artister som fotograf än som skribent. Men nu är ju mitt uppdrag att rapportera i både ord och bild, så när skaran av skivköpare och nostalgiska beundrare skingrats tar jag itu med den ordliga biten. Jojje ber om ursäkt för att han springer runt medan vi pratar, han har bråttom att rigga ner innan nästa akt intar scenen.

Med en karriär som sträcker sig över flera decennier och ett minst sagt brett spektra har han hunnit med mycket. Från barnmusik till att spela in skivor med storheter som Diana Ross och Aretha Franklin till egna kompositioner. Så jag undrar:
Vad är det roligaste du gjort i musikalisk väg?
- Det är omöjligt att svara på, det går inte att jämföra. Men det var så klart jättekul att spela med Simon & Garfunkle till exempel. Steely Dan, Saturday Night Live... Och det här, det vi gör ikväll.
Och ditt samarbete med Barbro Lindgren? - Jag var ju så ung då, så jag fattade inte hur stort det var. Men hon är en fantastisk människa, vi är vänner. Jag brukar försöka hälsa på henne varje gång jag kommer till Öland.

Jag håller med om att Barbro är fantastisk och frågar Jojje vad de planerar att bjuda på under kvällens spelning.
- Det blir lite av varje. En del egna kompositioner, lite jazz. Och så har vi (Jojje och jazztrion Trio X) precis spelat in en skiva med psalmer, så något från den blir det.

Jag tackar för pratstunden och lämnar honom bland sladdar och gitarrer. Än så länge är det ganska glest med folk. Fram till klockan tre är festivalområdet öppet för alla. De tidiga eftermiddagstimmarna tillhör barnen och ansiktsmålning, ponnyridning och trolleri står på schemat. På en uteservering sitter några vänner till mig och dricker kaffe. Jag slår mig ner hos dem. Plötsligt dyker en hattprydd man upp vid bordet. Han spänner ögonen i min kompis Ola.
- Välj ett kort!
Det är den store trollkarlen Rosini (Peter Rosengren). Han sträcker fram en kortlek mot Ola som aningen tveksamt drar ett kort ur högen. Vi andra försöker hänga med men måste erkänna att vi inte har en aning om hur det går till när Rosini efter att ha slängt lite hit och dit med kortleken plockar fram rätt kort. Sedan lämnar han över kortleken till sin kollega Puck (Jens Molander) som gör om tricket, fast i slow motion. Vi fattar fortfarande ingenting.

I väntan på kvällens konserter ägnar jag en stund åt att bara driva omkring och ta in stämningen. Dofter från de olika matstånden färdas genom luften tillsammans med en och annan förrymd heliumballong. Skratt, sockervadd och en betongvägg som förvandlas till ett konstverk framför mina ögon. De två konstnärerna är helt fokuserade på sitt arbete och ägnar inte sina åskådare minsta intresse.

I vanlig festivalordning är flera små och stora scener utspridda över området. På en scen turas elever från Sensus DJ-skola om att visa upp vad de lärt sig och på en annan ligger tonvikten på hiphop. Där är kvällens huvudakt Linda Pira, STOR & The Salazar Brothers. Det visar sig att de band jag är mest intresserad av spelar på antingen Stora Scen eller Museigården. Det visar sig också att dessa två scener ligger i varsin ände av festivalområdet. Nåja, jag får i alla fall motion.

Klockan halv åtta äntrar Weeping Willows Stora Scen. De låter bättre än någonsin. I och med senaste skivan ”The time has come” verkar de ha tagit med det bästa från sin mer industriella period, återvänt till början och landat i ett sound som faktiskt för tankarna till The Cure. I kombination med Magnus Carlsons odiskutabelt fantastiska röst blir det full pott. Jag njuter av mina tre låtar i diket framför scenen och ger mig sedan ut i folkhavet.
- Fotar du din kusin?”
Jag vänder mig frågande mot mannen bredvid mig, som fortsätter
- Jaha, det skämtet gick dig förbi. Jo, han är ju härifrån.
Han nickar mot scenen. Jag antar att ”han” är Magnus Carlson, som ju själv är född i Stockholm men har släkt i Eksjötrakten. Jag svarar att jag inte kommer härifrån. Han säger inget mer. Något motvilligt drar jag mig bort från Stora Scen redan innan konserten tagit slut för att inte missa nästa band på min lista, Blues Impact.

I Museigården är stämningen hög. Bandet levererar blues och rock på ett sätt som inte gör någon besviken. Låtar som ”Take me to the river”, ”Light of Day” och ”Congo Square” får stället att gunga, och när de avslutar med Tom Waits klassiker ”Jersey Girl” fylls luften av vajande tändare och mobiltelefoner. Senare berättar Museigårdens scenchef att Blues Impact, som är ett i de flesta kretsar okänt band, innehar helgens publikrekord på den scenen, trots konkurrenter som Docenterna, Attentat och Jakob Hellman.

Det har hunnit mörkna. Ljuset från matbodar och neonskyltar lyser ikapp med scenbelysningen när Ulf Lundell drar igång. Ikväll avslutar han sin egentliga sommarturné. En konsert i Oslo väntar, sen drar han ut på ”valsafari”. Med tre extrainsatta konserter i Malmö, Stockholm och Göteborg vill Lundell visa sitt politiska ställningstagande. ”Fyra år till med Alliansen är mer än vad åtminstone jag orkar med” skriver han på sin hemsida, och visst märks det politiska engagemanget tydligt, både i mellansnack och i låtar som Vi är inte arbetslösa och Törst.

Lika tydligt märks det att Lundell och hans band gillar det de håller på med. Deras spelglädje smittar av sig och jag kommer på mig själv med att stå och le.
- Är vi lyckliga nu? undrar Uffe. Han är sarkastisk förstås, men jag väljer att tolka det bokstavligt just ikväll. Så jodå, det tycker jag nog.

Jag är även hungrig och ganska frusen, så tillsammans med några vänner går jag till Stadshotellets restaurang. Jag kan inte undgå att bli aningen starstruck när jag upptäcker Weeping Willows vid bordet intill. Jag har hyfs nog att inte störa dem i maten, men när Magnus Carlson lämnar bordet kan jag inte låta bli att tacka honom för en fantastisk konsert.

Det är skönt att sitta i restaurangens värme, maten är god och sällskapet trevligt. Tiden rinner iväg och jag inser med visst förtret att jag missat Docenterna. Istället får jag hålla tillgodo med Alcazar, som bjuder på en oerhört proffsig show. Andreas Lundstedt, Tess Merkel och Lina Hedlund framför imponerande synkade moves i glittriga kostymer. Låtarna är både egna och covers som Human Leagues gamla discodänga ”Don´t you want me”. De flirtar med sina åskådare och gör en stor grej av att plocka fram sina mobiltelefoner och ta selfies med publiken i bakgrunden. Alltihop är precis vad det är avsett att vara, ett lättsmält lyckopiller.

Kvällen har blivit natt. Vi går för att samla ihop våra saker och bege oss till det vandrarhem som är vår bostad för natten. Nu får jag en liten kompensation för den missade konserten, för i Museigårdens loge sitter Docenterna minus Idde Schultz. De verkar precis som vi ganska trötta efter en lång dag. Joppe Pihlgren plinkar på en akustisk gitarr medan han sjunger improviserade texter utifrån vad som för tillfället pratas om vid bordet.

Vi blir sittande, pratar om bilar, barnböcker, vem som är en riktig författare och vem som inte är det, ända tills en ung festivalarbeterska sticker in huvudet och försiktigt påpekar att hon måste låsa nu. Eksjö har tystnat och det är hög tid att avsluta dagen. För det är trots allt som Jojje Wadenius sjunger: ”Man kan ju inte spela i all evighet”.

Ett par dagar efter stadsfesten pratar jag med Joppe Pihlgren igen. Jag frågar honom om han kan tänka sig att dela med sig av sina betraktelser kring lördagkvällen och kring festivalspelningar i allmänhet. Det kan han. Jag vill inte klippa och klistra i någon annans tankar, i synnerhet inte när de är så här välformulerade, så det här är Joppes egna ord:

- Det är inte många platser som vi i Docenterna inte spelat på. Med över tusen genomförda spelningar i Sverige var Eksjö konstigt nog en vit fläck på vår popkarta men det ändrades nu i helgen i samband med spelningen på Eksjö Stadsfest. Drivkraften för ett såpass erfaret band som Docenterna är att vi fortfarande tror att vi har något att tillföra, att vi behöver möta en publik för att må bra och att vi ständigt vill utveckla vår pop. För att vi ska kunna det är det totalfokus som gäller och för att vi ska vara på topp sjunger vi oss igenom hela setet inte bara en, utan två gånger. Spelar akustiska gitarrer och trummar på knän och bord, testar körer och pratar om Eksjö så att vi vet var vi är. Vi har lärt oss genom åren att ladda upp på detta sätt för det ger fördelen att det blir fullt ös från början när vi väl ställer oss på scen. Det är också så det blir och i reflektionerna efteråt så tyckte vi att vi kanske var väl övertända den första tredjedelen av spelningen, men hellre det än tvärtom. Redan från början av spelningen och när vi soundcheckade hade yngre fans samlats framför scenen. De kan låtarna men har inte sett oss live förut. Ok då har vi förutsättningarna vi har inte varit i Eksjö och måste bevisa oss, det finns nya Docenternafans och det förpliktigar, vi är väl förberedda. Nervöst är det för det måste det vara. Sedan trumpinnarna som markerar takten till den första låten och vi är igång med helt nya låten Södermalm och sedan in i den där känslan som är helt uppslukande. Att bara vara i spelningen, att fokusera på nästa vers, nästa refräng, på gitarren, på samspelet och förstås på publiken. Och det blir som man vill, att vi tillsammans med publiken gör oss alla snyggare och bättre än vad vi är. Bra pop och bra poppublik! Extranummer och sedan av scenen och packa ihop prylar. Det finns fler platser på kartan, fler låtar att göra och nya möten med publiken. Tack till Eksjö!

Joppe Pihlgren
Docenterna