Recension - Live
“It’s good to be back in church”, är det första som
Arlo Guthrie säger när han kliver på scenen i Immanuelskyrkans stora sal framför ett par hundra åhörare.
Men det är inte precis något kyrkligt framträdande som Woodys blonde son bjuder på. Han varvar låtar med härliga historier, om än något intränade, om pappa Woody och hans vänner, Woodstock och andra äventyr han hunnit med under sitt 65-åriga liv - och de är inte putsade för kyrkan.?Skiftandes mellan två akustiska gitarrer framför Arlo under cirka nittio minuter både gamla och nya låtar. Hans röst är bevandrad men klingar fortfarande lika skönt och ödmjuksfullt som i hans ungdoms dagar.
Arlo är inte
Woody Guthrie och har aldrig försökt att vara det. Dock är han folkikonens son och många förväntade sig nog att han inte bara skulle föra arvet vidare utan även kanske till viss del vara Woody. Ett tungt arv som han fört och fortsätter att föra vidare med stolthet och på egna villkor. Nästa år skulle Woody fyllt 100 år och minneskonserter och hyllningsskivor lär det bli några av, därför känns det trevligt att Arlo körde sin miniturnè i Skandinavien nu.
Han spelar några av sin fars gamla låtar, kända som okända - då Woody spelade in 200 låtar men skrev omkring 3 000. Arlo pratar om tidlös musik och hur mycket det säger om bra musik och texter som lever och fortfarande känns fräscha. “Den här låten skrevs för 60 år sedan, men det kunde lika gärna varit förra veckan. Det visar på tidlös musik men också att världen fortfarande suger”, säger Arlo innan han spelar
Deportees.
Han spelar de egna låtarna
Coming into Los Angeles och
In My Darkest Hour samt
Liz Cotten och
Leadbelly klassiker som föranleder underhållande anekdoter om hans möten med dessa storheter.
I kyrkan är medelåldern hög och många var säkert med då - på den tiden då det begav sig. De flesta har dock klippt håret och skaffat ett jobb. Dock inte Arlo. Han har långa ljusa lockar och fortsätter att vara en free roaming soul som kör sitt eget race.
Kommentera
Inga kommentarer