Joyzine

[stäng]

Intervju

Torpedo

De byggde en farkost, lättade ankar och gav sig ut på havet. Målet var att nå en destination ny och okänd för samtliga ombord. Ett par månader in på resan drabbades besättningen en dag av en våldsam storm, en storm så våldsam att den hotade slita fartyget i stycken. Med knäckt mast och läckande skrov kom man turligt nog fram till en okänd kustremsa på en lika okänd ö. En öde ö som man helt enkelt tog i besittning och gjorde till sin. ”Welcome to the Republic of Torpedo”.

– Fan, det är ju ingen krydda alls i maten här. Vart är mina kryddpåsar från igår? Nej, de är borta! Jag visste att det fanns en anledning till att jag sparade dem från käket på McDonalds igår natt. Fan. De besvikna orden tillhör Martin Karlsson, trummis i indiepop möter krautrock-inspirerade, och dessutom debutalbumaktuella, Torpedo. Om det är något som styr Torpederna denna kväll, någon timma innan gig, så är det hungern. På fler än ett sätt.

Men det var på håret att jag fick tag på grabbarna överhuvudtaget. Efter att min tidigare intervju, med Dia Psalma, dragit ut på tiden finner jag mig utelåst när jag väl kommer till spelstället. Genom en glaskupol en våning över kan jag både se och höra Torpedo riva av ett par ackord från Hang Me High, i mina öron ett av guldkornen från nykläckta ”In The Assembly Line”. Hur kommer jag ner en nivå är frågan? Efter en kort flirt med tjejerna som står i ovanvåningens cafeteria får jag dem att ge mig tillgång till personalhissen. En hiss som tar mig rätt ner till Torpedo-land. Väl där bestämmer vi oss snabbt för att gå tillbaka till hotellet; äta buffé bör man, annars dör man. Tillbaka på ruta ett således, jag hinner morsa som hastigast på Dia Psalmorna igen, innan jag sätter mig till bords och börjar med den självklara frågan; hur kom det sig att Torpedo blev Torpedo?

– Jag vet inte riktigt hur det kom sig, börjar Pontus Levahn, som är artigheten och frispråkigheten själv under hela samtalets gång. Jag tror att det var 2004. Jag, Andreas och Erik hade spelat ihop i ett annat band tidigare, som vi sen lade ner, men vi kände ändå att vi behövde varandra på något sätt. Så vi drog ihop Torpedo och spelade in en EP, ”Anticlockwise”. Den släpptes sen på ett tyskt bolag, ett väldigt litet källarbolag, via en kille som hade sitt kontor hemma hos sin mamma på vinden, säger Pontus med ett lätt ironiskt garv.

”Hudrichhafensklafen”
Om man tycker att man känner igen Pontus Levahn, Erik Wehlén, Andreas Hogby, Love Martinsen och Martin Karlsson från annat håll så är det kanske inte så konstigt. Förutom i Starmarket har man kunnat, och kan i många fall fortfarande, hitta Torpedo-folk i band som Tiger Lou, Firefox Ak, Norma och Seven Feet Four. Att dessa band skulle vara influenser i Torpedos egen musik vill musikanterna inte helt hålla med om. Pontus skruvar lite på sig när han får frågan:
– Nej, inte vad det gäller soundet, det tycker jag inte. Det har blivit ganska naturligt att man skiljer på olika typer av projekt. Det är skönt att kunna göra lite olika grejer ibland, spela i lite olika band som spelar olika typer av musik.
– Det har ju influerat på så vis att vi har varit ute och turnerat ihop, fortsätter Andreas, den huvudsakliga mannen bakom micken, när jag har spelat med Firefox Ak, och Pontus och Erik med Tiger Lou till exempel. Det är snarare så att det har bidragit till en slags familjär stämning inom bandet på något sätt. Sedan har man ju fått en hel del kontakter.
– Ja, det fick man ju, säger Pontus och fortsätter på samma spår. Speciellt i Tyskland, beroende på att vi har varit där så många gånger med Tiger Lou. Därför kände vi redan en massa arrangörer när vi satte ihop Torpedo och skulle ner och spela, vilket hjälpte oss väldigt mycket. Sedan är ju Tyskland så jävla stort! Det finns hur många klubbar som helst, överallt! Jag menar, större städer är en sak, men så åker man omkring och kommer till ”Hudrichhafensklafen”, ett improviserat tyskt stadsnamn som nästan får Pontus att vricka tungan, och så undrar man hur många det kan bo det i den här skithålan typ. Sen visar det sig att det är en halv miljon liksom. I Sverige kan du bara spela i de stora städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Det finns så klart lite småstäder runt omkring, men det är mycket svårare att få spela där.

High five!
Hur det nu må vara med tyskt musik- och klubbliv kontra den svenska motsvarigheten, det är väl knappast många som inte skulle hålla med om att den senare varit på dekis länge, så har många bäckar små lett fram till att Torpedo äntligen fått släppa sitt debutalbum, ”In The Assembly Line”. Men plattan har varit klar länge. Efter samarbetet med tysken med kontoret på mammans vind var Torpedo lite mer kräsna i valet av potentiellt skivbolag. Pontus tar till orda igen:
– Ja, det var mest förra året som vi hade kontakt med olika bolag, skickade ut demos och kom i kontakt med intressant folk. Vi försökte ändå vara kalla och vänta på ett bra napp, vi tackade nej till en del mindre grejer, men sedan kände vi att, fan, det här håller inte. Det var så jävla psykiskt knäckande att bara gå omkring och vänta. Så vi var tvungna att starta upp ett projekt för att behålla glöden, ha något mål. Vi bestämde oss därför för att spela in skivan själva.
Efter det snackade vi lite med några tyska bolag, men det kändes som om man ville ha något mer, lite av en personlig kontakt med någon på hemmaplan. Lite mer av en high five–stämning. Sedan kom vi i kontakt med Henrik och Peter, som startat upp Knievel Records, och det samarbetet fungerar hur bra som helst. Fast nu sitter ju en av dem här, så jag kan ju inte säga så mycket annat, säger Pontus med ett skratt och kastar sedan en blick och ett leende mot Peter från skivbolaget, som sitter ett par platser bort och har följt med sina guldklimpar ut på vägarna, kanske för att hålla ett vakande öga, vem vet?

…”alltså, vi är utklädda till bananer, sedan sprutar vi laserstrålar ur våra…”
Efter en kort utstickare om hur spännande det ska bli att få ge sig ut på turné med Dia Psalma, och spela för en publik som förmodligen inte kommer att vara särskilt Torpedo-vänlig (tomatkastning, basebollträn, tillmälen som ”skicka in bögarna” och spark på pungen är några tänkbara scenarion när Martin och Pontus funderar i kapp) kommer vi in på profilering och hur långt man är beredd att gå för att få det att gå runt.
– Det är extremt hur band har blivit alldeles galna för att sticka ut nu för tiden, säger Pontus samtidigt som servitrisen börjar samla in alla nu tomma tallrikar. ”Alltså, vi är utklädda till bananer, sedan sprutar vi laserstrålar ur våra…”, du vet, folk skyr inga medel. Nu är det mest originella du kan göra att säga, ”vi är fyra killar med gitarrer och trummor”. Vi gjorde så att vi satsade på att allting runt om skivan, och oss själva, skulle ha någon sorts tema, en påhittad historia. Valet föll på att köra något slags karttema, resa, vara på väg någonstans. Vi är ett ganska rastlöst band som vill ta sig framåt hela tiden.

”Fuck You, jävla punkare!”
Till brännfrågan; pengarna. Jag frågar om Torpedo skulle kunna tänka sig att ta, säg ett företagsgig, för att det ger mycket pengar, även om det skulle ge en minskad trovärdighet? Bandet är rörande överens: utan tvekan.
– Kanske inte om det var ett företag som mördar barn i Nigeria, ler Pontus. Men vad fan, om vi spelar där, även om det är härliga tanter med hängbröst som står längst fram och viftar, och vi får 25 000, så att vi kan åka på turné i USA, eller spela in en ny skiva, vad som helst, då är det klart att vi gör det.
– Skulle vi spela hos Sverigedemokraterna för 100 000? kontrar Martin.
Pontus ler ännu bredare, inte helt beredd på motlägget.
– Nej, skulle du?
– Lätt! svarar Martin med ett skratt. Man ska inte skämmas för att man tar betalt. Varje par trumpinnar kostar 100 spänn, om någon skulle komma och klaga på det skulle jag bara säga, Fuck You, jävla punkare!
– Det är ju det hela det här albumet handlar om, att tänja lite på gränserna, vi tycker att det är dags att sluta skämmas för sig själv och det man gör. Det finns inte så mycket som är förbjudet för oss, The Republic of Torpedo, säger Andreas, det sista tillägget helt i stil med tillagd image.

En allvarlig clownkostym
Vad kan man då förvänta sig av ett band innehållande ordet ”torped” i sitt namn när det handlar om liveformatet? Det passar sig knappast att heta Torpedo och spela gubbjazz, eller? Mitt påstående river av en skrattsalva runt bordet innan Martin slutligen försöker reda ut det hela:
– Det är skillnad på intensitet och intensitet, det kan vara intensivt på många olika sätt. Du kan spela jazz intensivt, eller vispop också för den delen. José Gonzalez tycker jag är intensiv på ett sätt, det gäller att mixa de olika varianterna. Att det ska vara jävligt pushigt när det är pushigt, och när det ska vara stifft och rakt, då ska det vara jävligt stifft och rakt.
– I viss mån skulle man kunna säga att, till exempel The Hives , är mer av ett plojband, medan vi fortfarande är sjukt seriösa i allt vi gör. Även om mycket av det vi gör är på lek också. Men vi menar ju allvar med varje låt. Det är inte så att vi står och clownar oss.
– Det är ändå mycket med glimten i ögat, flikar Pontus in. Det brukar folk också säga efteråt, att de tycker att det är jävligt roligt att se oss. Att det syns att vi har skoj på scenen. Mycket av det som just händer på scenen, det händer på bara ren instinkt. Det bara sker.

Och skedde gjorde det, bara någon timma efter intervjun. Det blev ingen tomatkastning, inga pungsparkar, inget ropande efter bögar eller slagsmål med baseballträn. Men väl en indikation på att The Republic of Torpedo kommer att bli en stat att räkna med i framtiden.