Joyzine

[stäng]

Krönika

Ha respekt för de döda! (och ha respekt nog att dö i tid)!

När jag var riktigt ung skrattade jag alltid föraktfullt åt alla gamla gubbar som blev helt till sig i brallan när deras favoritband från när de själva var unga, band som sedan lagt av, plötsligt återförenades och nu turnerande land och rike runt. Dessa gubbar såg det som en självklarhet att rota fram den gamla slitna bandtröjan och hosta upp löjeväckande summor bara för att få se just det där legendariska bandet en gång till. Sedan fanns det ju de som kanske missade sitt favoritband när det begav sig, eller som helt enkelt inte var påtänkta vid tillfället i fråga.

Jag brydde mig inte, jag tyckte bara att det var töntigt. Ända tills det hände mig själv. Anledningen till att jag skrattade åt gubbarna berodde just på att jag inte hade något att relatera till. Jag var helt insyltat i grungevågen under mitt musikaliska uppvaknande, det dåvarande nya svarta. Ingen gubbrock här inte. Men tänk tanken att Kurt Cobain skulle uppstå från de döda och Nirvana skulle återförenas… Tröjan ligger fortfarande längst in i garderoben, jag skulle ha sålt min högra arm för pengar till biljetten, utan en sekunds tvekan.

Dia Psalma var också ett band jag väldigt gärna hade velat se i samma veva som de släppte "Gryningstid" och "Efter Allt". Besvikelsen var såldes stor när grabbarna för några år sedan valde att återförena Strebers istället, detta ökenband (även om det är i stort sett är samma personer). Men så hände allt på samma gång. Dia Psalma, The Lemonheads och Smashing Pumpkins, min ungdom audiofierad, alla återförenades de och gav sig ut på vägarna. Dia Psalma såg jag i fjol, två gånger, och ska se om en månad igen. The Lemonheads såg jag på Hultsfred i år och Billy Corgan kommer jag nog aldrig komma i närheten av är jag rädd.

Det kunde bara sluta på ett sätt - i total besvikelse. Även om jag fick höra alla legendariska låtar, även om jag fick se Ulke och Evan Dando i verkligheten, så var det inte samma sak. Något saknades. Kontexten. 2000-talet är inte 90-talet. Så enkelt är det faktiskt. Hade man sett dem när det var purfärskt, när det var äkta, då hade det säkerligen varit en helt annan sak. Idag lever de på samma lögn som jag. Att det går att förflytta sig tillbaka till oskuldfullhetens tid. Tiden då det inte fanns några problem och man själv var sin egen begränsning. De vill, och jag vill, men det går inte. Men ingen vill släppa taget och inse fakta. Banden förlänger livet genom att spela in en ny platta, hoppas på mer intresse och ytterligare turnerande. Fansen sågar nya plattan (för den är inte som de gamla plattorna, den kan aldrig vara som de gamla plattorna), köper biljetter och går och tittar enbart för att få höra de gamla låtarna igen. Och blir besvikna igen. Samtidigt börjar faktiskt de gamla pärlorna till låtar att urholkas och lämna en fadd eftersmak i munnen när man hör dem i deras ofta usla liveutstyrslar.

Det går att dra resonemanget längre. Band borde inte bara sluta återförenas, de borde sluta i tid också. Vem hade någonsin kunnat ta The Sex Pistols på allvar om de lirade lika länge som The Rolling Stones (ett band vars storhet, likt Bob Dylan , jag aldrig någonsin kommer att förstå)? Hela deras kultstatus beror till mångt och mycket på att de kom, de sågs och de segrade. Och att de sedan försvann. Jag såg Lou Reed på Hultsfred samma år som Dia Psalma. Det kan ha varit något av det mest tragiska och usla jag någonsin sett på en scen. Det är också svårt att tro att Eddie Vedder och hans Pearl Jam kan lägga ner lika mycket gnista i Alive, som de gjorde på 90-talet, när de nu spelar den för miljonte gången. Och då har jag inte ens berört pengaaspekten av det hela. Inte helt oväntat var det tanken på Stones som ledde mig till tanken på pengar. Trötta gubbar som behöver pengar, eller redan har massor av pengar men vill ha mer av massor av pengar, den beskrivningen passar tyvärr allt för väl in på allt för många band. Det är bara tragiskt. Men den diskussionen ska jag lämna därhän.

Tillbaka till det musikaliska. Titta på en som Thåström istället. Säga vad man vill om hans musik, särskilt Peace Love and Pittbulls-åren, men mannen åldras åtminstone med någorlunda stil. Pimme insåg tidigt fördelarna med att inte måla in sig i ett hörn. Han tog Ebba Grön så långt det gick. Samma sak med Imperiet. Allt har sin tid, och allt har ett slut. Så snälla, hedra det som har varit genom att respektera detta!