[stäng]

Gungfly Please Be Quiet, 2009 Skivbolag: Gungfly Productions Av: Marcus Ulvsand Publicerad: 2010-03-01 Hemsida: www.gungfly.net

---

Vissa gånger träffar band mer rätt än de själva anar. Detta låter som någonting som uteslutande borde vara positivt, men motbevis finns. Ett exempel är när Kent på skivan ”Tillbaka till Samtiden” döper sin otvivelaktigt tråkigaste låt till Sömnen. Ett annat ännu mer träffande exempel är när Gungfly döper sin debutskiva till ”Please Be Quiet”.

Det finns mycket saker i musik som jag inte klarar av. Saker som är för dåligt spelade, saker som är spelade bara för att visa att personen/personerna i fråga klarade av att spela det och musiker som tar sig själva på alldeles för stort allvar är bara ett par exempel. Gungfly faller dock inte i några av de här fällorna. Det blir aldrig för storslaget eller pretentiöst, det är bra spelat utan att bli showoff, med undantag för delar av gitarrspelet som ibland tar över för mycket, men Rickard Sjöblom (mannen bakom Gungfly) känns ändå avslappnad i låtarna. Lite för avslappnad.

Problemet med skivan är att den känns omotiverad. Trots åtskilliga tonartsbyten, gitarrsolon, genreöverskridningar och en femton låtar lång låtlista så är skivan rakt igenom bedövande tråkig. Det känns aldrig som att Rickard, vill uttrycka något. I låten No Remorse sjunger han upprepade gånger ”I love you so, and I know it’s for real”. Den meningen är lika nyskapande som den på skivan är totalt känslobefriad. På något sätt får jag känslan av att Gungfly vet om det här, men bara har försökt dölja det med att hejdlöst blanda musikstil efter musikstil. För skivan har på många ställen väldigt genomarbetade detaljer som säkerligen har varit tidskrävande. Det finns ett antal smådetaljer som ett par piano/trumfill under låten Rumbling Boxes som säkerligen har tagit längre tid att skriva och spela in än resten av låten, vilket också ger en bra bild av hur skivan är. Fokuset under skivan verkar ha varit att lyfta fram smådetaljerna istället för att kunna presentera välskrivna låtar.

Det som räddar skivan från bottenbetyget är dess andra låt On and On. Det är en svängig rock/funk låt med en catchy refräng som etsar sig fast i minnet. Verserna är mer laid back där Rickard pratsjunger, ett grepp som får honom att låta som singersongwritern Jack Johnson och även ger bra kontrast till refrängens falsettmelodi.

Utan att ha några höga förväntningar så är skivan en rejäl besvikelse. Förutom On and On är det ingen låt som imponerar och genomgående är det faktiskt ingenting som är i närheten av att vara så träffsäkert som skivans namn ”Please Be Quiet”.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: