Recension - Live
Barndomsidolen kommer till hemstaden och trots att han inte längre värmer högtalarna där hemma är det helt självklart att man går på konserten. Jag tror att det är ett scenario som gäller för många som beskådat
Uggla under sommarens turné, inte minst mig själv.
Mannen med de träffsäkra, omogna och hejdlöst roliga texterna går på scen sist av de tre akterna i turnépaketet (de övriga är
The Ark och
Håkan Hellström). Rent historiskt sett är det helt riktigt att gamlingen skall komma sist, som den riktiga huvudattraktionen. Han har sålt betydligt fler plattor än de övriga och haft en mycket större popularitet. Men där vi står nu, sommaren 2001, vet i katten om inte både The Ark och herr Hellström är mer populära än den gamle räven. Det hade nog faktiskt varit mer passande att ha Magnus som någonslags hårdsatsande uppvärmare.
Det första intrycket man får av Uggla när han tar scenen i besittning är "fan va stel han är". Ett intryck som sedan håller i sig genom hela konserten. Han står mest rakt upp och ned och levererar sina låtar. Den största behållningen med att beskåda scenen är att ena gitarristen har ruskigt snygga jeans.
Det som räddar Uggla från att göra fiasko är att han har ett så bra låtmaterial (och låtarna framförs klanderfritt, det måste sägas) och att han levererar mellansnack som är roliga, kaxiga och spydiga. Då och då framstår han som en riktig mansgris, men det är bara en detalj som blir lite rolig.
Låtar som
Dansar aldrig nykter,
Kung för en dag,
Hotta brudar och
Pom Pom Pom (med allsång från publiken) lyfter lite extra och trots att Uggla är lite stel blir det till sist ganska bra. I alla fall så bra att det var värt att se den forna idolen.

Relaterat
Nostalgi är bra för själen
Minnenas Arvika
Kommentera
Inga kommentarer