Joyzine

[stäng]

Krönika

Nostalgi är bra för själen

Det är märkligt, ibland får man bara för sig att göra något som man inte gjort på ett bra tag och när man väl gjort det leder det till en händelsekedja som man sedan inte kan få stopp på. Jag hamnade i ett sådant tillstånd för en knapp tid sedan och jag är fortfarande fast i kedjan av omtumlande händelser som i vardagligt tal brukar kallas nostalgi.

Jag hade inget att göra och började spontant titta bland mina punkskivor som i sanningens namn inte varit de mest prioriterade på skivtallriken den senaste tiden. Det tog inte särskilt lång tid innan jag satt med Dia Psalmas platta "Efter Allt" i handen och när jag spelade den brakade nostalgin lös med full kraft. Jag hade nästan glömt bort hur fenomenal plattan var och när Luft, Bara ord, Höstmåne och alla de andra suveräna dängorna dundrade ut i rummet försvann en spärr som länge funnits där i bakhuvudet. Jag behöver väl knappast säga att jag spelade skivan om och om igen och sedan följde upp med resten av Dia Psalma-plattorna. Tro inte att kedjereaktionen tog slut där, jag var ju helt inne på mina äldre plattor (eller snarare plattor jag köpte när jag var yngre) och nu var det nostalgi som gällde till 100%. En gammal Gyllene Tider-skiva hamnade i spelaren och nu har jag konstant gått och nynnat på När alla vännerna gått hem i en hel vecka. Visst kan nostalgi vara underligt!

Men nu är det inte mina personliga uppgörelser med det förflutna eller en detaljstudie av min skivsamling som är huvudpunkten för den här krönikan. Jag vill försvara nostalgin och propagera för vad den är. Sett genom mina ganska trångsynta ögon är nostalgi något som förknippas med i stort sett enbart positiva tankar. Och nostalgi är bara tankar, det tycker jag är viktigt att understryka. Man blir nostalgisk när man tänker tillbaka på hur man som sju-åtta åring stoppade i sin nya Magnus Uggla-skiva i cdspelaren och förundrat lyssnade. Man blir nostalgisk när man tänker på hur man för första gången såg Robert Broberg uppträda på Stadsteatern med sin Målarrock Tour i början av nittiotalet. Däremot blir man inte det minsta nostalgisk när man hör Uggla grymta om Hotta Brudar och för femtioelfte gången hör outtröttlige herr Broberg filura om kvinnor och gitarrhalsar. Därför blir jag så nedstämd när jag läser tidningarnas nöjessidor.

Återföreningar verkar ha blivit en kronisk sjukdom som året 2000 lidit av. AC/DC, Bon Jovi, Iron Maiden, Erasure, Alice Cooper och ett helt koppel av andra band fick för sig att återförenas och återigen inta de stora scenerna, precis som Kiss gjorde för något år sedan. Tidningarna skrev hur många spaltmeter som helst om hur nostalgiskt det var att se de gamla stofilerna på scenen igen. Men är det verkligen nostalgi? Gamla gubbstruttar som för tio-femton år sedan var coola rockstjänor måste nu tjäna ihop till pensionen och ställer sig på scenen igen. Frågar ni mig är svaret entydigt, det är verkligen inte nostalgi att se banden i det skick de är idag.

Visserligen kanske de bjuder på riktigt maffiga konserter och häftiga scenshower. Men det är inte nostalgi förrän man sitter i sin lilla soffa och tänker på de tindrande pojkögonen som gladlynt beskådade det första skivomslaget föreställande några riktigt häftiga karlar. Det är tanken på de där gamla hjältarna som framkallar nostalgi, inte åsynen av lönnfeta, gråhåriga herrar som inte kan något annat än lira rock, eller vilken musikstil de nu ägnar sig åt.

Jag kanske är helt fel ute och har missuppfattat allt, jag tänker inte ändra min åsikt i alla fall. Det är inte mitt problem att ni är i skriande behov av något att tänka tillbaka på och då tar hjälp av nutida hjälpmedel. Jag ska i vilket fall som helst återvända till mina Dia Psalma-plattor efter de här kryptiska orden. I den världen får jag tänka precis som jag vill och behöver inte analysera något särskilt djupt. "Av lögn är du kommen och lögn skall du åter bli/Bara ord och ingenting mer...