Joyzine

[stäng]

Festival

House of Metal 2015

Redan när festivalen gick ut med monsterbokningen av At the Gates i augusti 2014 proklamerade jag att House of Metal 2015 var värt pengarna. När man senare fyllde på med Watain var det upplagt för en riktig fest för oss konnässörer av musik av den hårdare skolan.

House of Metal har paradoxalt nog ålagt sig en svår uppgift, med ett stort geografisk område av konserttörstande hårdrockare att täcka. Vid en första anblick kan det tyckas simpelt, att bokningarna kanske borde spela mindre roll, då festivalen som samlingspunkt borde vara nog för att locka nog med publik. För något år sedan stod det klart att så inte var fallet, då besökarantalet slog i botten. Sedan dess ser det dock ut som att formkurvan gått spikrakt uppåt, och gissningsvis var At the Gates 2015 den största publika succén sedan Lamb of God besökte festivalen 2010.

Jag har verkligen börjat behandla House of Metal nästan som mina morföräldrar behandlar sin årliga utlandsresa, jag ser fram emot det hela året och veckan inför festivalen är nästan olidlig. När den första bilden av den blodröda skylten som hänger utanför folkets hus dyker upp i mitt facebook-flöde når peppen sitt kulmen och det är nästan som att jag där och då tycker att det är dags att slå igång festivalläget. När jag sedan får flexa ut från på fredagseftermiddagen är det som julafton!

I år inledde vi vår musikaliska buffé med ett besök nere i studion för att bekanta oss med Vampire. Det visade sig tyvärr inte vara en klockren inledning, ljud och ljus kändes inte värdigt en festival av House of Metals dignitet. Gissningsvis är det bandet själva som beställt det statiska röda ljuset som fyllde scenen, men jag tycker nog det är ett grepp som går snett i det här sammanhanget och det känns mer fritidsgård än festival. Inte hellre ljudet är på den nivå jag förväntar mig, framförallt är gitarrerna lövtunna och dränks i larmet av trummorna. Bandet gör en stabil insats såvitt jag kan avgöra, men dåliga förutsättningar ger dåliga resultat.

Allt som var negativt med Vampire var positivt med Candlemass. Fantastiskt ljud, bland det bästa jag hört i Idun, och effektfullt ljus. Candlemass själva levererar storartat, och i Leif Edlings frånvaro gör metal-sveriges naturligaste scenperson Jörgen Sandström precis som vanligt, han dominerar. Det är han inte ensam om, sångaren Mats Levén är i storartad form och lämnar ingen missnöjd.

Sen missade jag på tok för mycket av vad som visade sig vara festivalens höjdpunkt i mina ögon – Port Noir. Jag har alltid gillat idén och soundet, men aldrig riktigt tagit dem till hjärtat. Känslan är att de slog sig in denna fredagskväll. Thorns är så stor och bombastisk att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen, dynamiken som trion lyckas bygga live är helt otrolig.

Watain då, vilken show ändå! Det är svårt att värja sig mot den typen av estetik bandet hänger sig åt, och eld är ju fantastiskt snyggt och effektfullt. Jag är väl inte Watains största fan direkt, men trots det håller bandet mig i sina klor under konsertens fulla längd och jag kan inte tänka mig att inbitna fans var mer än nöjda med vad de fick uppleva.

Dag två inleddes med festivalens enda riktiga krock, The Duskfall eller The Haunted? The Haunted hade jag sett ett otal gånger, och ska sanningen fram så är jag inte helt frälst av The Haunted anno 2015. Så valet var enkelt, The Duskfall släppte en av 2014 års bästa skivor enligt mig, och Magnus Klavborn var en fantastisk frontman när han besökte festivalen med Engel för några år sedan. Tyvärr känns The Duskfall dåligt förberedda och tagna på sängen på denna, sin första spelning med den nya sättningen. Jag hade definitivt höga förväntningar, med all rimlighet kan jag tycka, men det känns tyvärr halvhjärtat, nervöst och introvert. Jag hoppas på upprättelse snart, för The Duskfall har alla förutsättningar för att vara ett grymt liveband.

Så jag gick upp för trapporna och golvades av The Haunted. Marco Aro är så tagen av publikuppslutningen att han glömmer bort att skrika kontrollerat vilket leder till att han sånär är helt slutkörd mot slutet, men ändå kör bandet två låtar över ordinarie spellista, trots att de gått över sin tid. Dags att ge ”Exit Wounds” en ny chans efter den här urladdningen!

Hardcore Superstar är kanske inte vad jag normalt sett spisar i stereon, men ett band jag gärna tar varje tillfälle jag kan att se live. Jocke Berg är en grym frontman, framför allt är det imponerande att se hur han dompterar publiken som följer hans minsta vink. Vidare är bandet otroliga på att aldrig kliva ur karaktär, varje steg på scenen andas sleaze och när gitarristen Vic Zino sedvanligt roterar frenetiskt på stället är det svårt att stå stilla.

Slutligen då – At the Gates. Bara de skulle ju vara värda pengarna. Och nog fan är det så. Inga konstigheter, bara melodisk döds av högsta kvalitet, rakt upp och ner. Ingen eld. Ingen show. Fem göteborgare som spelar dödsmetall och har kul tillsammans. Ibland behövs det inte mer. Tonvikten av materialet vi bjuds på kommer från 1995 års pärla ”Slaughter of the Soul”, vilket ter sig ganska självklart. Jag är extremt tacksam att bandet är tillbaka på riktigt, särskilt som att ”At War With Reality” kändes relevant och vital, och jag ser med spänning fram emot vad som komma skall från At the Gates.

Vad menar jag då med paradoxen jag belyste i inledningen? Jo, ett stort geografiskt område till trots är min gissning att alla hårdrockare inom området anser att festivalen är till för dem. Alla från Hårdrocks-Håkan, via Thrash-Tove till Black-Bea och Döds-Danne. Finns det inte två headliners som faller Hårdrocks-Håkan i smaken är chansen stor att han inte besöker festivalen, och hur enkelt är det att hitta band som tilltalar alla på det viset? Jag kan tänka mig att bredden i upptagningsområdet gör bokningsarbetet extremt problematiskt, och lägg därtill att februari/mars inte direkt är festivalsäsong.

Årets upplaga var i mina ögon väldigt bred, även om kanske just Hårdrocks-Håkan fick stryka på foten, inget ont om vare sig Hardcore Superstar eller Grand Magus, men de är inte At the Gates och Watain när det kommer till aktualitet och dragkraft. Jag hoppas Håkan blev nöjd ändå, och gissar att han kommer få sitt vad det lider. Då är det upp till oss andra att hänga på låset ändå, man kan inte få se At the Gates varje år, tyvärr.