Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Splinter
Varning! Takhörn
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-05-27
Hemsida: splinter.cqr.nu

Vad är det här för mix egentligen? Sång och bas ligger så långt fram i ljudbilden att gitarrerna helt drunknar, vilket självklart förtar hela kalaset. Fast så mycket till kalas är det egentligen inte. Splinter är tråkiga, ganska fåniga och framförallt alldeles för storögda beundrare av sina idoler.

Om dessa Kungsbackakids inte drömmer våta drömmar om Kent och har som högsta önskan att få vara dem skulle jag bli otroligt förvånad. Splinter försöker – utan att lyckas särskilt väl bör tilläggas – att låta som Eskilstunas stoltheter och denna mission lyser igenom allt för tydligt. Sångaren Johannes försöker av hela sin själ efterapa Jocke Bergs egensinniga sångstil, men lyckas inte något vidare. Han låter snarare som en Jakob Hellman under cyproteron-behandling, ytterst potenslös alltså. Det ska dessutom sägas att hans enformiga sång blir väldigt enerverande i längden.

Splinter kallar sin musik för rock, men ibland är jag fundersam på om de vill vara det eller pop, eller rent av punk av det lättsammare slaget. Det är inte bara lite lätt oplacerbart, det är dessutom fullkomligt meningslöst. Splinter skriver så tråkiga låtar att det inte finns någon anledning att lyssna på det. Visst, okej det finns en eller annan gångbar hook här eller där, men i stort är det ointressanta strukturer. Det är självklart en barnsjukdom som går att arbeta bort, men det hade ju inte skadat med någon form av framgångsfragment från början.

Tillbaka till Kent-syndromet. Bandet har försökt plita ihop komplexa texter med obskyrt innehåll och en viss gnutta eftertänksamhet precis som förebilderna. Behöver jag skriva att det inte lyckas alls och bara blir fjantigt? Nej, tänkte väl det. Det blir snarare Gyllene Tider-pastischer med en liten gnutta svårmod inblandat. Ni förstår själva, det här är inget annat än trams. Vi får hoppas att bandet växer till sig med åren.