Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kristian Anttila
Konsert & Kongress, Linköping
2006-09-30
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-03
Hemsida: www.kristiananttila.com

Det är nästan så att jag börjar känna mig som en liten smygstalker vid det här laget, antalet bevittnade Kristian Anttila-konserter börjar onekligen bli ett par nu. Det finns förmodligen skäl till detta, men inget som intresserar allmänheten kanske. Om något så är det kul att få vara med och se ett band utvecklas från scratch till där Kristian med band står idag. Sist det begav sig här i Linköping var det en hejdundrande fest på Herrgårn en sen februarinatt tidigare i år. Returmatchen går ikväll av stapeln på Konsert & Kongress.

Öppningsakten Diecco har precis gått av scenen och jag tror aldrig att jag någonsin har velat att ett band ska gå av scenen som just denna kväll. Men inte för att de var dåliga, eller tja… det är komplicerat. Se separat recension. Tillbaka med fokus på Anttila med band. Senaste jag såg dem var på årets Hultsfred och jag har aldrig någonsin sett så mycket folk trängas under taket på och runt omkring Stora Dans. Det är tveksamt om jag kommer att få uppleva en sådan atmosfärisk Anttila-spelning igen. På Konsert & Kongress ges bandet aldrig en egentlig chans.

Det är ändå något unikt och äkta över Kristian Anttila och hans minst sagt energiska band. Merparten av de ungdomar som tagit sig till stället har gjort det för att de helt enkelt älskar Kristian Anttila, och han älskar dem lika mycket tillbaka. Att det är en kärntrupp ynglingar längst fram, många redan rutinerade i antalet bevittnade spelningar, och inte så mycket mer, det spelar ingen egentlig roll. Han spelar inte för mig som recensent, han spelar för sina fans och de ser honom som sin gud. Grabbar som töser. Och Kristian ler med hela ansiktet. Hela tiden.

Som spelning sett märks det att bandet har en hel del spelningar innanför västarna, soundet är imponerande och utförandet tight och säkert. En ny låt, utan officiellt namn, introduceras och det verkar som om framtiden kommer att gå längst med samma svarta gladpopspår som ledde fram till senaste fullängdaren ”Innan Bomberna”. Ett extra plus till basisten Petter Seanders läderslips (fejkläder visar det sig). Bästa låt, precis som vanligt, Självmordsblond.