Joyzine

[stäng]

Fem korta

Momofoko

Fem korta frågor Mårten Holst (sång) och Jens Svensson (trummor) från dansvänliga uppstickaren Momofoko...

Momofoko är ett riktigt tungvrickar- namn, hur kommer det sig att man väljer att döpa sin orkester till det?
Vi har haft över 100 olika namnförslag till bandet, men kunde inte riktigt enas om något. Momofoko var det första namnet alla kände riktigt starkt för. Vad som är bra med Momofoko är att det låter lekfullt och svängigt, det är ett ord som är kul att säga helt enkelt. Namnet kommer delvis från Momofuku, som är namnet på en Elvis Costello-skiva som i sin tur är döpt efter Ando Momofuku som uppfann snabbnudlarna, en stor man! Rei Momo är även en karnevalskaraktär från Rio, och lite karneval är vi allt.

Hur tycker ni själva att er musik står sig på skiva i jämförelse med på en livescen?
”Not now?...Now!” Är gjord för dansgolv och ställen där folk har svårt att sitta still. Tanken är inte att man ska ha den som bakgrundsmusik till soffmys, så med hög volym på ett fullt dansgolv kommer skivan till sin rätt. Men Momofoko är framförallt en live upplevelse, vi vill alltid överaska och skapa förnyelse i låtarna. Live blir alltid dansen en självklarhet!

Hur ser Momofoko-gängets relation till popgossen Kristian Anttila ut egentligen, vad har ni gemensamt?
Några av oss har känt och beundrat Kristian i rätt många år. Det var även vi som gjorde handklappen på han singel Vill ha dig, även om Kristian valde att klippa bort dem. Vad vi har gemensamt är förmågan att skapa bra melodier och en skön magkänsla. Så när vi skulle börja spela in vår skiva så kändes det som en självklarhet att ringa Kristian.

Finns det några begränsningar för Momfokos musik? Vart kan ni egentligen ta den?
Det finns inga begränsningar med Momofokos musik. Vi har ju precis börjat, på nästa skiva kanske vi har en sju minuter lång ravelåt med "rock"-instrument, en tiomanna blåssektion eller en skön gästartist! Att ta det steget längre är något vi i Momofoko absolut inte är rädda för att göra. Kanske är det svårt att skriva en ballad och ändå låta Momofoko, men man vet ju aldrig!

Vilka är Sveriges fem dansvänligaste liveband?
Utan inbördes rankning.

Hoffmaestro - Omöjligt att stå still!
The Knife - Grym röst, innovativa och roliga syntljud och ett gött stelt elektroniskt sväng. Även om de knappt spelar live.
Timbuktu/Damn - Genialiskt, musikaliskt och helt enkelt en grymt bra konstellation live.
Bob Hund - Såklart! Sveriges bästa liveband genom tiderna.
Markus Krunegård - Har egentligen inte på denna lista att göra, men hamnar här ändå bara på grund av textraden "Ge mig inget vitt skit, ge mig afrobeat"