Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Adiam Dymott
Arvikafestivalen
2009-07-02
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-04
Hemsida: adiamdymott.se

Kompbandet är duktigt och lyckas drapera Adiam Dymotts låtar i en ljudmässig kostym som är så väl energisk som nyanserad, men när de släntrar upp på scenen gör de det på ett taffligt sätt som snarare får dem att framstå som ett nervöst demoband än kompmusiker i en svensk credakt. Så fort de börjar spela är det dock andra bullar som gäller. För att inte tala om när sångerskan själv gör entré på scenen. Iförd nonchalanta solbrillor och med ett glas vin i handen glider Adiam Dymott in och slår omedelbart fast vem det är som är stjärnan.

Det slår mig att Adiam Dymott torde vara den perfekta öppningsakten på festivalen (vilket hon ju också är), men publiken verkar tycka annorlunda. Det är nämligen sorgligt tomt i Apollotältet när showen tar sin början. Fler och fler släntrar förvisso in ju fler av de fyrtio minuterna Dymott äger scenen som förflyter, men någon större uppslutning blir det aldrig tal om. Det känns trist, men samtidigt verkar det som om det tar lite av trycket från Adiams axlar och ger henne mod att leva ut.

Sångprestationen är inget att anmärka på och det problem som ofta uppstår för band med bara en platta i bagaget manövrerar hon sig smidigt förbi. Den självbetitlade debutplattan som ligger till grund för turnerandet är tillräckligt stark för att det aldrig ska bli enkelspårigt eller ojämnt. Därför faller Dymott aldrig i de groparna och när de allra bästa korten, så som Black Cloud och Miss You, levereras med sådan energi som den här eftermiddagen är det bara att tacka och ta emot.

Innan sångerskan tar med sig sitt band och lämnar scenen bjuder hon på en ny låt som lovar tämligen gott inför kommande ansträngningar och med den i ryggen kliver hon av lika nonchalant rockstaraktigt som hon klev på. Det enda som skvallrar om att det här inte var rockstar på riktigt är de sorgligt glesa publikleden.