Joyzine

[stäng]

Intervju

Raubtier

Ingen har väl lyckats undgå Raubtier? Gänget från Haparanda som med sina krigstexter och sin kompromiss- lösa fläskmetal vandrat raka vägen in på huvudstadens fashionabla skvalradio- stationer. Trions sångare Per Hulkoff kan inte alls förklara varför det gått som det gått, men pratar däremot gärna om norrländskt mörker, paralleller till tyskar och att bli ett kultband bland militärer.

– Jag minns första dagen när vi släppte Kamphund-singeln och att jag kollade på youtube där vi redan hade 2000 hits. Det var ungefär vad vi trodde att vi skulle få totalt, idag är det fan över 150 000, säger Per Hulkoff, sångare, gitarrist och låtskrivare i krigskrossande metaltrion Raubtier, överväldigat och lägger snabbt till att den framgång bandet nått senaste tiden knappast var något han hade förväntat sig.
Ni kan historien vid det här laget. Stockholmsbaserade reklamradion Bandit snöade in fullständigt på Kamphund, videon till nämnda melodi blev snabbt en favorit på internet och till och med Adam Alsing på Mix Megapol började spela låten. Kort och gott, Haparandas Raubtier blev väldigt överraskande bandet på många metalskallar och Svensson-rockers läppar.
– Jag är inte precis någon internetkille, jag äger fan inte ens en dator, men det är ju kul att det når fram till folk, sen hur det gör det, det spelar inte så jävla stor roll, säger Hulkoff när jag för på tal att bandet och dess signaturmelodier Kamphund och Det finns bara krig spridits som en löpeld över internet. Uppe i sina egna trakter för bandet fortfarande en ganska anonym tillvaro.
– Det är fler Stockholmare som har hört oss än det är norrlänningar, flinar sångaren och lägger några positiva ord om den där radiostationen.

Svenskan är inte fjantig
Men hur kunde det bli så här? Hur kunde en trio grovarbetande norrlänningar som vägrar att kompromissa och kör med en inte helt rumsren krigstematik bli gunstlingar på storstadens trendkänsliga skvalradio? Hulkoff verkar, trots att det är han som står för musiken, vara ett minst lika stort frågetecken som jag.
– När man har skalat bort det där filtret som blir när man sjunger på engelska händer något. Vissa av låtarna är gjorda på engelska från början och även om man försöker låta brutal och använder en massa obscena ord så blir det ändå inte samma närhet som med svenskan. Jag tycker att man får lite samma känsla som med banden som sjunger på tyska, att det blir lite aggressivare i och med att de uttrycker sig på sitt eget språk.
– Jag tycker inte att svenskan är fjantig, utan det är bara en fråga om vilka ord man väljer. Kraften sitter i orden och så har det kanske lite grann med den dialektala frågan att göra också. Jag tror att vår dialekt passar sig bättre till det här än om man är östgöte eller vad fan man nu är. Hade vi inte varit härifrån så hade vi nog inte fått samma genomslag.
Där har ni två spår som den här artikeln kommer att bygga vidare kring. Vi börjar med det mest uppenbara. Tyska bör kanske utläsas som Rammstein? En grupp som ofrånkomligt dyker upp som liknelse så fort någon ska skriva något om Raubtier.
– Jag kan förstå det därför att uppbyggnaden på något sätt blir liknande. De använder sig också av industriella beats och programmeringar och sådant som vi gör och jag kan inte sticka under stol med att jag har lyssnat på Rammstein, men jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har inte gått in för att rippa dem. Det finns andra band som jag har lyssnat precis lika mycket på, som Die Krupps exempelvis. De var före Rammstein med den där grejen och det är väldigt få som idag säger att Rammstein låter som Die Krupps. Det finns även amerikanska band som Fear Factory som vi har en del element ifrån, filosoferar Hulkoff.
– Det är väl kanske just när det börjar bli snudd på marschbetonat som folk hittar allra mest Rammstein-paralleller, men i Kamphund där förstår jag det inte riktigt, det kanske mest är att vi har den där attackfrasen, kamphund, kamphund. Att det är den prylen som påminner.
– Jag köper hellre modersmålsparallellen än ripoff-grejen, men det är väl Rammstein som har fått en att tänka till och börja fundera på att sjunga på svenska istället ifrån början.

Högt självmordstal
Och så var det, det här med Haparanda och det mörka norrländska vemodet. Eller som Hulkoff uttrycker det ”här är det kallt och helvete hela tiden”. Raubtiers särprägling handlar inte bara om att sången framförs med väldigt grov accent utan också de bistra förhållanden under vilka musiken kommit till.
– I fasen som jag befann mig i när jag komponerade var jag taggad och lite småförbannad mest hela tiden, börjar den skäggige frontmannen lite trevande. Jag var förbannad på det mesta i livet och tillvaron. Det var väl en hel del små frustrationsmoment här och där.
Kontrasten mot den inbjudande vårstämning som råder när skivan nu släpps är total.
– Nu har solen börjat skina och värma på dagarna, det gör att man mår på ett helt annat sätt än när det är minus trettiofem och snö upp till halsen och allting är ett helvete hela tiden. Man får kämpa för att hålla sig varm. Det är mycket därifrån som det kommer, de här riktigt hårda och brutala, mörka grejerna.
– Du vet vad de säger om Tornedalen, att vi har det högsta självmordstalet inte bara i Sverige utan i hela världen, vi leder över japanerna till och med. Det är en ganska kärv mentalitet här över huvud taget. Jag tror att många har svårt att klara av det oerhört tunga mörkret. När det är mörkt dygnet runt, det kan ha en ganska negativ effekt på folk, särskilt om man ligger där med bakfylleångest och mår som en hund och kärringen har stuckit, då är det kanske inte så jävla kul.
Ändå brukar ju just det där mörkret romantiseras, inte minst inom hårdrock, visst är det så?
– Ibland är det så att man romantiserar lite konstiga saker. Depression är väl ingenting som man bör romantisera tror jag, men det kanske finns någon som trivs i mörker.
Bygden plågas av en utbredd avfolkning är det inte dags för er att röra på er också?
– Ja, det är glest så in i helvete här, de flesta flyttar härifrån. Men fan, vi stannar kvar. Man är för gammal för att klara av något annat, skrockar Hulkoff.

Inte Black-Ingvars
Ångest och mörker som grundplåt för musiken alltså, ändå är det många som tar Raubtier – som även består av basisten Thorbjörn Englund och trumslagaren Buffeln – som ett projekt med glimten i ögat, kanske rent av som ett skämt. Hulkoff muttrar en aning och gör sedan sitt bästa för att reda ut hur trion egentligen själva ser på sitt artistskap och sin musik.
– Dem jag har diskuterat det där med är människor som menar att när de hör oss i intervjuer så skämtar och skojar vi ganska mycket, men det är så här att själva musiken och scenframträdandet handlar till stor del om underhållning. Du ska få en bild av att det är ganska kraftfullt. Sen hur vi är som privatpersoner är en helt annan sak, men musiken tar vi på allvar och vi gör den på allvar. Det är inte tanken att det ska bli en Black-Ingvars-grej utan det ska vara på allvar. På sidan av försöker vi bara vara oss själva hela tiden så att ingen får några felaktiga uppfattningar.
– Om man matar på för mycket och allt bara blir död och undergång och helvete då tror jag att man kan sätta igång krafter som man helst inte vill ha igång. Kör vi ett gig då är det undergång i den där timmen vi lirar, efter det är det party igen och då är det kul.
Undergång var ordet och just den benämningen står som en utmärkt beskrivning för hela debutalbumet. Visst kantas ”Det finns bara krig” av en lättsam humor, men i mångt och mycket handlar textmaterialet om krig, förstörelse och ond bråd död. Temat är till stor del hämtat från det militära, en värld som Per Hulkoff har personlig erfarenhet av.
– Jag tjänstgjorde i militären på yrkesbasis när jag komponerade de flesta av låtarna till den här skivan. Det har mycket med det att göra att det är det här temat, erkänner han. Men framförallt förhöjde temat känslan av att det är kraftfullt och våldsamt.
Finns det inte en risk att texterna kan betraktas som krigsglorifierande?
– Det där är något vi har diskuterat mycket när det blev så mycket i samma tematik på plattan, men jag poängterar att det inte handlar om hur någonting ska vara, det handlar om ett tillstånd som finns. Sen hur folk tolkar saker och ting, det är jävligt svårt att styra. Det man kan göra det är att sjunga om blommor och bin istället, men det intresserar mig inte.
Med den krigiska framtoningen ska vi väl inte hålla det för särskilt osannolikt att Raubtier kommer att växa till ett kultband i militära kretsar. När jag nämner att svenska FN-soldater runt om i världen sitter och skrålar Sabatons Panzer Battalion i sina fordon och att Raubtiers Achtung Panzer borde kunna tjänstgöra som en fullgod ersättare till denna skrockar Hulkoff nöjt.
– Det tycker jag bara vore förbannat bra och kul, den är ju skriven ungefär som en ishockeylåt för de svenska pansarbataljonerna.