Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nikola Sarcevic
Roll roll and flee, 2006
Skivbolag: Burning Heart
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-07
Hemsida: www.myspace.com/nikolasarcevic

Nog för att Millencolin på sina håll kan vara ganska popinfluerade, men i och med sin solokarriär ger sig bandets sångare Nikola Sarcevic hängivet in i popgenren på riktigt. På andra soloansträngningen ”Roll roll and flee” finns inga drag som kopplar frontmannen till skatepunk. Den enda länken till Millencolin är sångarens behagligt tillbakalutade röst. Därmed har vi talat färdigt om dem.

Låt oss istället tala om musiken på ”Roll roll and flee”. Nikola Sarcevic utforskar här tillsammans med ett knippe duktiga musikanter – varav några till vardags hör hemma i The Soundtrack of our lives – 60-talet. Han bjuder på nyansrik popmusik med inspiration från tidsåldern och smyckar den därmed med en hel del blues. Utan att det blir övermäktigt eller svulstigt smyger han in blås, harmonika och i en låt rent av något bosoki-liknande. Karlen besitter uppenbart en känsla för nyanser som lyfter enkla popbagateller.

Det som möjligtvis saknas i sångteknik tar Sarcevic igen i känsla. Genom hela skivan är sånginsatsen väldigt intensiv. Ärlig på något sätt. Vare sig det handlar om ”gå-påig” bluespop eller mer eftertänksam singer/songwriter har han ett passande tonläge. Det är just detta som är styrkan. Musikanten har flera uttryckssätt och kan få samtliga att låta angelägna.

”Roll roll and flee” är stark som helhet – för att vara en soloskiva rent av väldigt stark – men några låtar framstår ändå som favoriter. Det ledsamma titelspåret har en nerv som inte går att fly undan. Det är en väldigt vacker komposition med enkel och intensiv refräng. På det melankoliska spåret jobbar även Don’t kill the flame som är en av plattans mest omedelbara snyftare. Med högre tempo och stilfullt munspelande lyfter även Married till en av mina personliga favoriter. Där hittar Nikola Sarcevic precis rätt.

Musikanten gör mer rätt än många rutinerade singer/songwriters redan på sitt andra soloalbum. Jag antar att det säger en hel del om hur mycket musik det finns i honom.