Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

David Fridlund
Some day, eventually, in the future..., 2010
Skivbolag: Fashionpolice Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-04-06
Hemsida: www.davidfridlund.com

David Fridlund har en väldigt säregen sångröst. Har man en gång lyckats förälska sig i Song against life går det förstås inte att missta sig på den och det är också hans sätt att sjunga som är den enda egentliga styrkan på detta, hans andra, soloalbum.

Det sägs att flera av låtarna fanns under bearbetning redan när David And The Citizens spelade in sin svanesång ”Stop the Tape! Stop the Tape!” och det är säkert sant. ”Some day, eventually, in the future...” låter som en David And The Citizens-platta fylld med material som inte känns riktigt färdigt på något vis. Melodier som saknar den där riktiga spetsen och edgen som Malmö-orkestern gjorde till sitt signum.

När de tre övriga bandmedlemmarna kastade in handdukarna och deklarerade att David And The Citizens saga var all gick det elaka rykten om att David Fridlunds flickvän Sara Culler (som han numera flyttat till Texas tillsammans med) blivit lite av en Yoko Ono och var en stor del i att det gick som det gick med bandet. Jag har ingen aning om sanningshalten i de utsagorna, men på den här plattan kliver hon fram och bidrar med sång i inte mindre än nio av de tolv låtarna. Det gör varken till eller från skulle jag vilja påstå.

”Some day, eventually, in the future...” saknar nämligen den distinkta känslan som alltid fanns hos det framlidna bandet. Det distinkta som jag tycker David Fridlund behöver för att kännas relevant. Här såsar han till det lite för mycket för sig i halvmesyrer till poplåtar som trots att de handlar om uppbrott och andra tunga ämnen inte känns i hjärtat.

David Fridlund har en väldigt säregen sångröst, men det räcker tyvärr inte när materialet framstår som något hämtat från en andra klassens David And The Citizens-platta.