Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Foals
Accelerator, Stockholm
2008-06-24
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.wearefoals.com

Jimmy Smith skrattar lätt när jag någon timma innan giget ställer frågan om det gått livat till på sistone efter det att brittiska journalistkåren börjar skriva upp bandet och anrika NME, som ett led i detta, dessutom valt att pryda omslaget med de fagra pojkarna från Oxford till ett av sina nummer. Jodå, det har varit att göra nickar även Yannis Philippakis och Edwin Congreve, som tillsammans med Jimmy Smith artigt och städat svarar på frågor, trots att jag stör dem mitt i lunchen. Konstigt nog ser ingen av dem det minsta besvärad ut av detta faktum, att de påstås var det senaste heta från England, och vem skulle vara det?

Ungfölen i Foals lever alla småpojkars dröm för tillfället, och de lovar på hedersord där vi sitter i matsalen att även publiken på Acceleratorfestivalen ska få sig en show att minnas tillbaka till när de väl går på scenen om några timmar. Håller de vad de lovar? Mja, nästan. Det tar en stund för grabbarna att bli varma i kläderna. Yannis Philippakis och Jimmy Smith har nu hängt på sig varsin gitarr medan Edwin Congreve har tagit plats bakom sin effektpedalsprydda keyboard. Som extra tillskott ser vi Walter Gervers på bas och Jack Bevan på trummor, samtliga unga nog att vara din lillebror. Men när de väl kommer igång, ja då går det undan.

”Antidotes” heter debutalbumet, ett album delvis producerat av David Sitek från TV On The Radio, med inspelningsplats New York. Det hörs. The Foals känns lite som en reinkarnerad version av New Yorkarna The Rapture, som för övrigt också har gästat Acceleratorfestivalen; det är glättigt, det är tekniskt och det är dansant. Men trots den tekniska biten, Philippakis och Smith kör båda klassisk gitarren-i-armhålan-teknik för att nå tonerna på de högsta banden, tar det inte lång tid innan det dryper av svett från de båda indierockarna.

Spelningen tar sig vad det lider. Från att ha varit lite trevande i början växer sig Foals in i rollen man kan förvänta sig av ett band som beskrivs som senaste hypen från de Brittiska öarna; soundet känns nyskapande och energin som bandet frambringar är den sortens energi som finns hos personer som har allt att vinna och inget att förlora. Den smittande Cassius är Foals i sitt esse. Som sig bör avslutas spelningen med lite allmän förstörelse, Yannis Philippakis, som även visat upp lite trumslagarskills och mikrofonsvingarskills (gärna båda samtidigt), gör allt i sin makt för att leva upp till vad som förväntas av en frontman i ett brittiskt hypat band. Förutsägbart men charmigt.