[stäng]

Årets bästa skivor 2008

Hur firar man jul på ett bättre sätt än att ta itu med året som varit? God Jul kära läsare, här har ni Joyzine-redaktionens matiga framställning av vad som var bäst under de tolv månader som passerat. Stort som smått, internationellt som indiesvenskt ryms i vår välpackade tomtesäck. Voila: Årsbästalistorna 2008.

1. Biffy Clyro – Puzzle
Det tog tretton år och tre fullängdsalbum för att hitta rätt, men när väl skotska Biffy Clyro hittade rätt, ja, då var det också helt rätt. ”Puzzle” är ett album fullsmäckat med frenetisk indierock med tydliga flirtar med såväl post-britpop (typ Artic Monkeys och Bloc Party) som tidigt 90-tal och då främst den då rådande musikrörelsen i Seattle-området. Men självklart har även Biffarna en egen charmig touch på det hela, den hårfagre frontmannen och tillika sångaren Simon Neil har en minst lika vass penna som han har flinka gitarrfingrar. Congratulations lads, väl förunnat.

2. Metronomy – Nights Out
Att kalla Joseph Mount och hans elektroniska skötebarn, Metronomy, för något galet och skruvat; då är man antagligen ganska nära sanningen. Elektronisk dansmusik uppbyggd genom en komplex mosaik av små snuttifierade beats förgyllda av svängiga basgångar och lekfull sång - så skulle man också kunna beskriva Metronomy och andra fullängdaren ”Nights Out”. Plattan är uppbyggd precis som titeln antyder, efter känslan som infinner sig under en ”Night Out”. Ibland räcker det.

3. Ladytron – Velocifero
Med tredje albumet ”Wiching Hour”, och framförallt singeln Destroy Everything You Touch, skickades brittiska elektrokollektivet Ladytron ut på en världsturné som aldrig verkade ta slut. Men vad gör man? Framgång är till för att ridas på. Turligt nog lyckades man till slut hitta en tidslucka i schemat och omlokalisera samtliga medlemmar till Paris för nya inspelningar. Resultatet blev ”Velocifero” och frågan är om Ladytron någonsin låtit så här bra?

4. Niccokick – The Good Days We Shared, Where They So Bad?
För fyra år sedan höll spolingarna i Niccokick på att gå och bli ett One-Hit-Wonder med låten Turn 27, en låt som för övrigt faktiskt håller än idag. Nu blev det inte så, istället har Andreas Söderlund och co. visat att skriva energiska rocklåtar är lite av deras grej (och har det inte varit i Niccokick så har det varit i det minst lika lysande, om inte rent av bättre, Sounds Like Violence). The Poet och You Must Be On Drugs, bättre än så blev inte svensk indierock 2008.

5. Division of Laura Lee – Violence Is Timeless
Med den riviga ”Black City” i ryggen verkade vägen ligga öppen för Division of Laura Lee. Men plötsligt blev det helt tyst om Vänersborgs i särklass hårdaste grabbar; de verkade liksom ha fallit ner i ett svart hål och försvunnit från jordens yta. Ingen verkade veta något. Nu vet vi en sak – de är tillbaka. Och de är minst lika bestämda att krossa allt och alla som står i deras väg. ”Violence Is Timeless” bevisar just detta, att våld är tidslöst.

6. The Gutter Twins – Saturnalia
Greg Dulli från Afghan Wings slår sig samman med pre-grungeikonen Mark Lanegan, kan det bli annat än kompakt mörker? Självklart inte. ”Saturnalia” tog sin tid att färdigställa för dessa nyblivna, men ständigt sysselsatta, parhästar - men det var utan tvekan väl värt all väntan. Greg Dulli visar att han fortfarande är en låtskrivare av rang samtidigt som Mark Lanegans raspigt mörka röst aldrig låtit mer förebådande. Låt det vemodiga mörkret omsluta dig.

7. The Kooks – Konk
De toppade undertecknads årsbästalista för två år sedan, riktigt så långt når inte ungdomarna i The Kooks den här gången. Inte för att ”Konk” på något sätt skulle vara en dålig skiva, frågan är nästan om den inte rent av är bättre än ”Inside In/Inside Out”. Istället skulle man kunna säga att konkurrensen hårdnat betänkligt. Men hör Sofa Song till en av dina absoluta favoritlåtar, då hittar du en hel drös liknande låtar på ”Konk” (där Stormy Weather skiner vackrast av dem alla). Bara att njuta.

8. Foals – Antidotes
Matematik och musik, hur går det ihop egentligen? Tja, ungfölen i Foals blev inte alls glada när jag tog upp frågan (de såg nämligen ingen koppling alls), men just matematisk rock passar väldigt bra när man ska försöka beskriva Foals knixiga gitarrarbete. Yannis Philippakis med manskap har hittat en formel där man blandat lika delar The Rapure och tidig Sonic Youth. Popigt och tekniskt; en ny brittisk hype är ett faktum.

9. M83 – Saturday = Youth
Elektronisk shoegaze möter den här gången mjukt 80-tal; fransmannen Anthony Gonzalez räds sannerligen inga möten mellan olika musikaliska områden. Och varför skulle han? Om det är någon som har koll på vad som funkar så är det Anthony Gonzalez. För varje album fransmannen släpper ifrån sig har han tagit ytterligare ett steg i sin musikalsiska utveckling, ett steg som ingen kunnat förutse men som ändå framstår som logiskt i slutändan.

10. Johnny Flynn – A Larum
Den klart största, och mest positiva, överraskningen på årets Accelerator-festival stod den då något blyga brittiska multitalangen Johnny Flynn för. Inte ska man väl behöva vara så timid och försiktig när man har ett debutalbum som ”A Larum” i bakfickan, Johnny! Sprallig folk, på brittisk vis; så skulle man kunna sammanfatta ”A Larum”, årets tveklöst fräschaste debut. Om det nu blir teater, poesi eller mer musik för denna yngling återstår att se, själv föredrar jag det senaste förstås.

11. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Jag tror att ni känner till storyn vid det här laget, men tillåt mig att dra den igen. Hjärtekrossad och med en svår separation från sitt gamla band i bagaget begav sig Justin Vernon, ensam och sjuk, iväg till sin fars stuga i skogarna runt norra Wisconsin. Ja, och resten är som det brukar heta historia. Vill du lyssna till hjärta och smärta, på riktigt, då ska du plocka upp ”For Emma, Forever Ago”.

12. Fleet Foxes – Fleet Foxes
Vad är det egentligen med män med stora skägg, oftast iklädda flanell, som härstammar från Seattle med omkrets? Det finns förstås ett ärkeskägg bland alla dessa skägg, hans namn är Ben Bridwell och han är ledare för Band of Horses. Sedan finns det avfällingarna i The Grand Archvies, musiken något lugnare än hos hästarna. Men det är inte de som är arvtagarna inom denna charmanta genre; gör istället plats för Fleet Foxes, ungtupparna som tagit alla med storm. 2009 tillhör dem.


1. The Mountain Goats – Heretic Pride
Bergsgetterna är bland den bästa nutida musik jag har hört. Det har varit mycket pop för mig den senaste tiden, och Mountain Goats faller även de in i den kategorin. Det är indie-pop, men långt ifrån någon lo-fi pop som för många öron kan te sig ganska otillgänglig och svår. ”Heretic Pride” är nästan löjligt lättillgänglig, simpelt, melodiöst… och alldeles underbar. Låtarna är drivkraften här, och även om arrangemangen ger dem ordentligt med luft under vingarna skulle John Darnielles låtar nog fungera alldeles utmärkt endast med honom själv och hans gitarr, givetvis beväpnad med sin knivskarpa röst som känns som den enda rätta för de historieberättande låtarna. Med det inte sagt att de skulle göra sig bättre på det sättet, för arrangemangen och mixen på låtarna sitter som en smäck, och de ganska anspråkslösa orgel- och stråkarrangemangen, ger ett fantastisk stämningsfullt uttryck till musiken.

2. Ryan Adams – Cardinology
Förra årets ”Easy Tiger” kändes genomhastad och ofokuserad, precis som en hel del andra av Ryans senaste grejer. Nu känns det dock som om Adams har hittat tillbaka på rätt spår, och dessutom klapprar fram på ökenrälsen utan större komplikationer. Inga konstiga sidospår att köra vilse på och inga jobbiga sankmarker att köra fast i. Även om det till en början kanske kan låta lite uttryckslöst och lamt, fäster det ordentligt efter ett tag. Roligt att höra Ryan Adams och hans countryrock när det är som allra bäst, vilket detta faktiskt är.

3. Mr. Morning – The Sweet Scent Of Butterflying
Den här plattan får mitt pris för årets snyggaste omslag och inlay. Men det är inte bara en estetiskt tilltalande skiva. Musiken är minst lika bra som de vackra psykedeliska konstverken är snygga. En del har hänt sedan ”Furry and Fine” kom ut, för sex år sedan. Men samtidigt som det är en del nya element närvarande, är det fortfarande det Mr. Morning som det alltid har varit. Med ”Sweet Scent of Butterflying” har Mr. Morning tagit sin bluesiga jamrock till de appalachiska bergen och resultatet är nyskapande och härligt. Låtarna är både av en lite mörk och sökande karaktär, samtidigt som de är hoppingivande och varma. Mr. Morning har ett eget och unikt sound, inte minst på jamband-scenen, men begränsar sig inte heller dit. Med ”Sweet Scent of Butterflying” har det utvecklats och breddats ytterligare.

4. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Justin Vernon flyttade ut i en liten stuga någonstans i Wisconsins tassemarker. Där arbetade han själv, under fyra månader, med att skriva och spela in låtar till sin debutplatta. Det är en skiva med en helt egen vinkel, som gick rakt in i mig vid första lyssningen. Andra lyssningen lät den helt annorlunda, sådär som album kan omforma sig från lyssning till lyssning. Fortfarande bra, men som en helt annan skiva. Bon Ivers tillbakalutade, akustiska alternativ-pop, finner för varje lyssningstillfälle nya dörrar som leder rakt in i hjärtat och själen. Det är bara att njuta och flyta med, när Bon Ivers känslofyllda vågor sköljer över dig.

5. Fleet Foxes – S/t
Det är någonting speciellt med Seattle, det vet vi alla vid det här laget. De senaste åren har någonting nytt uppstått där; en sorts egenstilad popig alternativcountry. Det tog ett tag för mig att överhuvudtaget ge Fleet Foxes en lyssning, eftersom jag var helt uppslukad av Band of Horses två plattor, som gick varma i min skalle mest hela tiden. Det finns en del likheter med hästbandet här, men inte alltför mycket. Rävarna är mycket mer tingel tangel, och lite mer brittiskt folkpopiga än de förstnämnda som är något mer indie-pophårda. När jag hör Fleet Foxes tänker jag outgrundligt på det engelska ordet ”grand”, vilket delvis beskriver deras musik för mig. Och visst ger deras sångarrangemang nästan en kyrklig vinkel på det hela, samtidigt som det är en hel del country i all den vänligaste, varmaste och skäggigaste Seattleandan.

6. Giant Sand – Provisions
Jag har gillat Howe Gelb och gubbarna i Giant Sand sedan jag för första gången blev påtänd av deras musik, för rätt många år sedan nu. Jag hörde goda saker om dem, och begav mig för en livekonsert när amerikanarna besökte Sverige, till Göteborg. Det dröjde inte mer än en halv minut innan jag var uppslukad som en halt mus i sanden av denna skallerorm – eller otroligt svängande ökenrock. Howe Gelb var lugnet och mr Cool himself, och bakom honom körde på en projektorduk, en gammal bil omkring i Mojaveöknen. ”Provisions” fallerar inte att leverera det ökengung som sandgiganterna alltid har gjort. Delvis är det en lågmäld och avskalad platta. Men även om ”Provisions” känns enkel och stillsam är Giant Sands helt egna – aviga, take på allting närvarande. Denna avighet intar ingen fast form, istället flyter den omkring tillsammans med bandets psykedeliska tongångar, som också hela tiden är närvarande, men mer eller mindre framträdande. Oftast mer.

7. My Morning Jacket – Evil Urges
Till en början tyckte jag inte att ”Evil Urges” lät så tilltalande. Morgonjackorna tycktes ha frångått alt-countryn allför mycket och svävat ut i elektroniska och industrilika experiment. Efter vidare lyssning kan jag konstatera att så inte är fallet. De har snarare utvidgat sin alt-country stil, än tagit ett steg bort från den. Till en början satt det, som sagt, inte rätt hos mig. Men det behövs inte många lyssningar innan polletten trillar ner, och skivan tar en ny och spännande form. Countryn finns där, tillsammans med en hel mängd friska infallsvinklar. Även om precis allting inte är lika tilltalande, är det en trevlig och nyskapande platta, som växer och öppnar nya dörrar för varje lyssning.

8. Black Mountain – In the Future
Det här är definitivt en av tvåtusenåttas bästa plattor. Kanadickerna i Black Mountain har förädlat fram en riktigt bra platta med mäktigt sound med hjälp av olika beståndsdelar. Trots det futuristiska namnet, är skivan djupt rotad i sjuttiotalet, men det innebär inte att de har fastnat där. De packar rymdkapseln full med fina grejer därifrån, och tar en tripp rakt in i framtiden och uppfinner sig själva och sitt sound under vägen. Det är lika mycket Black Sabbath som det är folkrock, och man kan göra tydliga kopplingar till Jethro Tull, men givetvis också till Hawkwinds space-rock. Till exempel är den nästan sjutton minuter långa avslutningslåten, Bright Lights, ett fint exempel på Black Mountains psykedeliska rymdrock. Trevligt och betryggande att höra några unga människor som vågar ta, inte bara ett utan flera steg, rätt ut i kosmos och se vad som händer. Vad som händer är något nytt, som är värt att kolla in. Jag spår en löftesrik framtid för Vancouverkvintetten.

9. Earth – The Bees Made Honey in the Lion’s Skull
I min recension av den här plattan tidigare i år på Joyzine, gav jag den 3/5, fast jag tyckte att det är en riktigt bra platta. Helheten kändes dock något medioker, något som jag inte precis tar avstånd ifrån idag, men jag skulle nog vilja tona ner det något och möjligen gett skivan en fyra i dagsläget. Med tiden har den fått några fler lyssningar, och legat som inkörsport och bedömningsgrund för tidigare Earth-plattor. Skivan växte, inte bara genom fler lyssningar, utan också av att bara sitta stilla i skivhyllan. För att citera mig själv, är ”The Bees Made Honey In The Lion’s Skull” ”en både mysig och mystisk skiva. Det är tungt och silkesmjukt på samma gång. Mörkt och nedstämt men också vackert och positivt. Mörka och tunga psykedeliska mantran, som sätter mig i ett transliknande tillstånd – drönartillståndet.”

10. Chicken El Diablo – Love It Or Level It
Jag höll nästan på att glömma bort Chicken El Diablos debutplatta här på listan, men efter att jag slängt ut listans sämsta bidrag gör jag istället plats åt Stockholms krautrockare, som är mer värda sin plats på listan. Om du får chansen att gå och se den här kvintetten live, tveka inte. Det här är musik som bäst avnjuts live, men på ”Love It Or Level It” har de faktiskt fångat in mycket av den varma och magiska atmosfär som de byggde upp kring sig själva live. På skiva kan det annars lätt bli lite begränsat, speciellt om musiken bär element av improvisation, men jag tycker att Chicken El Diablos psykedeliska krautrock-pop gör sig fint även på platta, och jag ser fram emot framtida släpp, men även konserter så klart.

11. Van Morrison – Keep It Simple
Jag vet inte vilket nummer i mängden av album som ”Keep It Simple” har, men det är en bra bunt Van the Man har släppt ifrån sig. Många är de artister vars fokus svajar efter bara några få skivor. Det är inte fallet med Van. Alla plattor är inte top notch, men nästan alla är nog värda att hänga i julgranen. Här gör Van precis det han kallar skivan, han håller det enkelt. Musiken är nedstrippad, ren och jordnära, som är precis vad hans sound när det är som bäst handlar om. Van låter som han är i toppskick, och vissa låtar är riktiga höjdare. Dessutom omger han sig, precis som vanligt, av en mängd lysande musiker. Scatman Van och John Platania på gitarr, vad mer kan man önska sig?

12. Blind Melon – For My Friends
Det var i oktober 1995 som Blind Melons sångare, Shannon Hoon, tragiskt försvann bort efter en överdos i turnébussen. Tragiskt och sorgligt, även musikaliskt, då Blind Melon var ett band med stora lågor av passion och energi vars potential inte såg ut att slockna på långa vägar. Bandet försökte köra vidare efter Shannons bortgång, men kom inte så långt. Nu har de hittat en ny sångare, och återförenats efter en tretton år lång separation. Resultatet är förvånansvärt bra, får jag nog säga, med andra sunkiga reunions i bakhuvudet. Eller vilka då, förresten? Ja, det kanske bara är jag som har en taskig inställning till återföreningar över lag. Hur det än ligger till med det, är ”For My Friends” – i vanlig Blind Melon-anda, en riktigt bra skiva. Även om Hoon lyser med sin frånvaro, är det skönt att höra bandet köra på, och rätt mycket i sina gamla fotspår. Tacksamt också att nya sångaren Travis Warren inte försöker plagiera sin föregångare. Keep on rocking!


1. In Flames – A Sense of purpose
I år blev det tillslut rätt, både för mig och för In Flames. Med båda de föregående plattorna - ”Soundtrack to your escape” och ”Come Clarity” - har jag till en början blivit begeistrad och delat ut höga betyg för att i långa loppet upptäcka att det var plattor som inte var vidare väl utrustade för att stå emot tidens tand. Framförallt den senare framstår som ytterst flat idag. Men med ”A sense of purpose” var det annorlunda. Jag imponerades inte direkt och såg på materialet som ytterst skivbaserat, långt ifrån den liveorientering som göteborgarna är kända för. Tiden har dock visat att jag hade fullkomligt fel och det är fantastiskt skönt att bli överbevisad åt det positiva hållet. ”A sense of purpose” är med sina karakteristiska In Flames-arrangemang, den utvecklade sången och de fantastiska refrängerna klart i paritet med de starkaste korten i bandets diskografi. Underbart!

2. David Sandström Overdrive - Pigs Lose
Det retar mig att jag inte klarar att sätta fingret på den här skivan, men förmodligen är det precis det som är hemligheten till dess briljans. Jag kan inte stoppa in David Sandström och hans Overdrive i något fack, inte heller tala om varför den här retrodoftande musiken är så förbaskat bra eller plocka ut speciella spår som står över andra. Den förre Refused-batteristen och hans gäng har helt enkelt skrivit en platta som besegrar alla kritiker och vägen fram till den insikten är enbart ren njutning.

3. The Teenagers – Reality Check
Snuskiga fransmän, det ni! The Teenagers är så nonchalant oberörda inför sin slafsigt hoprafsade och elektroniskt baserade popmusik där artikulationen är bristfällig och texterna obscena att det inte går att göra något annat än älska dem. Låtar som Homecoming och Love No har en livslängd långt bortom 2008. Det som förvånar mig mest är att kollega Johannes Ådén efter fem av fem i betyg och orden ”det här är årets bästa popskiva” helt och hållet exkluderade fransmännen från sin årsbästalista. Det måste bero på tillfällig sinnesförvirring. Snuskhumrarna är allt för bra för att glömmas bort.

4. Holmes – Wolves
Jag var helt övertygad om att det högst placerade Vänersborgsbandet (och tja, det enda Vänerborgsbandet om jag ska vara helt ärlig) på listan skulle bli Division of Laura Lee. Men de kaxiga rockpojkarna får ge sig för en betydligt mer subtil orkester. Holmes har liksom smugit med i bakgrunden i flera år utan att göra något större väsen av sig, men med ”Wolves” visar de att de använt tiden på bästa sätt och hittat fram till ett lågmält sound som är helt fantastiskt. Pop möter country i ett skimmer som luktar mer Norrland än Nashville, men som otvetydigt är oerhört trevligt att umgås med i mörkertider.

5. Head – Save me from myself
Ända sedan Brian “ Head” Welch hoppade av Korn för att satsa på gud och göra sig fri från sitt missbruk har åsikten att gruppen blev sämre efter hans avsked florerat flitigt både i press och på internet. Det har av mången tunga framhållits att det var han som var hjärnan bakom gruppens innovativa sound, men fram till i år har det enda beviset för denna tes varit att Korns plattor efter gitarristens uttåg inte varit mycket att hurra över. Nu finns ett mycket bättre bevis för att påståendet faktiskt är en sanning - ”Save me from myself”. På Heads första platta under eget namn finns nämligen allt det intrikata gitarrlir och de kusliga stämningar som saknats sedan han lämnade Korn. Att vissa av texterna är lite väl plakatmässiga tar jag så gärna när tonkonsten är så här upplyftande.

6. Eldkvarn - Hunger Hotell
”Svart Blogg” från ifjol var ett styrkebesked från åldermännen som visade att de envist kan fortsätta att leverera trots att åren bara går och går. Inte minst Fulla för kärlekens skull har väl slagit sig in som en given melodi bland alla gruppens klassiker vid det här laget. Det finns material av den kalibern även på årets Eldkvarn-ansträngning, jag gissar att ni som förlorat er i Bröllopssång, Barn av sommarnatten eller Kommit hem håller med.

7. Alkaline Trio – Agony & Irony
Många underskattar producentens roll (lika väl som att den ibland överskattas, läs: Rick Rubin). Det är klart, ska man bara spela in en svettig garagerockplatta kan man väl sätta vem som helst med ett gott musiköra bakom spakarna, men ska man göra lite snyggare musik behövs någon med riktig fingertoppskänsla. ”Agony & Irony” skulle kunna vara en poppunkplatta i mängden. Det är ju svårt att rent musikaliskt göra stordåd inom den här genren. Men istället är det en klockren fullträff där samarbetet mellan gruppen och producenten Josh Abraham gjort summan större än delarna. Gruppen har skrivit sitt mest catchiga material och Abraham har gett det en ljudbild som får dräglet att hänga betydligt längre ner än i mungiporna.

8. The Guild - The Golden Thumb
Sylvester Schlegel är (var?) precis sämst på att kasta trumpinnar i luften och sen fånga dem igen, men han är en jäkel på att skriva och framföra musik som låter som om den hämtats flera decennier bakåt i tiden. Debuten ”Oh My Guild” från 2006 var riktigt bra, men årets skiva med sidoprojektet The Guild är ännu starkare. Med stor melankoli och naket självutlämnande texter visar trummisen att han är så väl en duktig kompositör som sångare. För min del får The Ark gärna ta en lång, lång paus så att Schlegel kan ägna sig åt det här guldkornet istället.

9. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Efter sommarens fanatiska urladdning i Arvika hade det varit svårt att hålla de framrusande danskarna utanför listan. Men faktum är som följer: trots att ”Guitar Gangsters & Cadillac Blood” är flera resor sämre än sin föregångare ”Rock the Rebel/Metal the Devil” - plattare, enformigare, mindre direkt - är det en grym platta. Michael Poulsen och hans manskap är mästare på att kombinera 50- och 60-talsrock med svulstigt Metallica-fläsk och banbrytande groove. För några år sedan var det bara en ensam göteborgare (tillika redaktör för ett uppstickande hårdrocksmagasin) som vurmade för Volbeat, idag verkar hela världen älska dem och det är inte alls konstigt.

10. Hästpojken – Caligula
Det är inte ofta plattor som släpps under årets första skälvande månad tar sig så långt som in på årsbästalistan. Vi musikskribenter har en tendens att glömma bort vad som varit och fokusera för mycket på nuet. Hästpojken har dock lyckats hänga sig kvar hela vägen från januari och faktum är att den här plattan bara växt och växt sedan dess. Martin Eliassons trasiga texter och sinne skapar stor känsla tillsammans med den avigt spretiga popmusiken och i titelspåret har orkestern rent av fått till en av årets bästa låtar. Något att bli dyngrak och möta soluppgången till.

11. Division of Laura Lee – Violence is timeless
Det var tyst länge, men så tillslut kom de tillbaka och att säga att Vänersborgs finaste rockorkester gjorde det med besked är knappast att överdriva. ”Violence is timeless” är lika stel som den är aggressiv, lika utlämnande som den är känslosam. Gruppen har skrivit en av årets allra starkaste rockskivor utan att egentligen bry sig om ifall någon enda jävel tycker om den. Kompromisslöshet är bara förnamnet när vi talar om den här samlingen målmedvetna herrar som lovat att återigen lägga ner under kommande år.

12. Slipknot – All Hope Is Gone
De kravlade sig tillslut in på listan i år igen, de maskerade hämnarna från Des Moines, Iowa. De har kommit en lång väg från den frustande aggression som kunde höras på det självbetitlade debutalbumet och fram till den genomtänkta nästan intellektuella metal de presterar på den här skivan. De ligger närmare sångaren Corey Taylors sidoprojekt Stone Sour än någonsin och de fagra refrängerna avlöser varandra bland den uppstyrda kakofoni av slagverk som alltid varit bandets signum. Samtidigt är det ändå väldigt fascinerande att bandet kan ha sådan spännvidd som mellan knallhårda Gematria (The Killing Name) och fantastiska powerballaden Snuff utan att det på något sätt låter krystat.


1. Nordpolen – På Nordpolen
Det är lätt att börja tala om påklistrad attityd, samt om Sincerely Yours-förmynderi. Men både det pratet och att det alltid måste vara strikt för eller emot angående bolagets artister, är väldigt tröttsamt. Faktum är att Nordpolen redan innan någon la sig i skapandet av debutskivan, lät precis lika ångestdriven, likgiltig och cynisk. Ni som lyssnade på de första engelskspråkiga låtarna vet det. Vad spelar det då för roll om det är en teatralisk fasad? Inget alls tycker jag, när den unge mannen anlägger sitt lika ömkliga som bitska tilltal över elektroniska pärlor som John Travolta, På nordpolen och Skimret. Ständigt närvarande och tilltalande, på i mitt tycke årets bästa skiva.

2. The Last Shadow Puppets – The Age Of The Understatement
På pappret lät det allt annat än klockrent. Alex Turner från ett slentrianmässigt Arctic Monkeys, gjorde gemensam sak med Miles Kane från rätt beskedliga The Rascals. Det kunde väl bara sluta på ett sätt? Icke. Ut kom istället något väldigt fräscht, spännande och framför allt riktigt bra. Plats tar de bästa 60-talsvibbar, en gjuten produktion, tillsammans med ett lika vackert som dramatiskt skimmer. Som taget ur en film med grandiosa arrangemang, där geniet Owen Pallett (Final Fantasy) fick fria händer med London Metropolitan Orchestra. Det vokala, lyssna bara på Standing next to me, är precis lika affektivt.

3. Joel Alme – Master Of Ceremonies
Göteborg har fått en ny indiecrooner, med en fäbless för vackra och storslagna arrangemang med mycket piano, stråkar och blås. Joel Alme är väldigt klassiskt lagd, undviker allt elektroniskt och gör helt rätt i det. Skivan låter som en samling fint handskrivna brev, som doftar både eskapism och den nära skärgården. Både Dylan och Springsteen finns med någonstans i bakgrunden och Alme är även han en god historieberättare. Inte minst märks det i vemodiga When the moon shakes, om en vän som tog sitt liv. Även om det är väl ylande ibland, höjer sig de starka låtarna klart över det.

4. Vampire Weekend – S/t
Brittisk slyngelrock version 2.0. Kvar finns det självklara, melodiösa och ettriga. Men samtidigt går Vampire Weekend både ett och två steg längre. På sätt som väcker frågan om varför inte fler gör det lite oftare, istället för att rätta sig i ledet och i mallen. Kanske för att de är amerikaner och inte just britter, men det kan knappast vara hela förklaringen. Västindiska och afrikanska rytmer, snygga gitarrer och temposkiftningar, samt humoristisk smartness kännetecknar den strålande och upplyftande debuten. Att sitta still till en låt som A punk är närmast omöjligt.

5. Glasvegas – S/t
Bredbent, arenarock, föga nyskapande och tämligen trist och intetsägande. Där har ni Oasis anno 2008. Bredbent, arenarock, föga nyskapande men otroligt inspirerat och glädjande. Där har ni Glasvegas. Rosade till tusen jag vet. Men det är kul när en snackis inte är synonymt med att NME försöker sälja in det senaste och hetaste bandet. Den självbetitlade debuten är rakt igenom en synnerligen smärtsam, vacker och kraftfull samling låtar. Inte minst Geraldine och Daddy’s gone når mig ända in i hjärtat.

6. Sigur Rós - Með Suð Í Eyrum Við Spilum Endalaust
Så här har islänningarna aldrig låtit förut. Vid sidan av de drömska, episka landskapen odlar man här en tydligare popådra. Likväl låter det precis lika bra igen och på samma sätt störs jag inte alls av att Jónsi Birgisson sjunger mer på modersmål än på hittepåspråket hopelandic. Kanske för att jag förstår precis lika lite av det. För att återkomma till saken, skivan, är den ytterligare ett bevis på genialitet och konstruktiva pretentioner. Falsetten är fortfarande underbar, musiken lika magisk och Sigur Rós är fortfarande lika fängslande. ”With a Buzz in Our Ears We Play Endlessly” är den engelska översättningen av titeln, och det hoppas jag verkligen att de gör.

7. Fleet Foxes – S/t
Vad säger genren ”skäggmusik” dig? Mig gör den i alla fall inte särskilt upphetsad. Därför är jag väldigt glad över att, trots musikens benämning i media, ändå ha gett mig i kast med den här skivan. Jag tänker 60-tal, Shins-körer, underbara små historier och jag mår väldigt bra. Att Fleet Foxes är en av årets absolut mest intressanta debutanter har du säkert både hört och läst. Om du ännu inte lyssnat på skivan, råder jag dig att göra så. White winter hymnal, He doesn’t know why och Tiger mountain peasant song är precis så som finstämda poplåtar ska serveras. Men vad som är så skäggigt med musiken förstår jag inte, mer än att bandmedlemmarna de facto har ansiktsbehåring.

8. Pascal – Galgberget
Nej, den svenska punken är inte död. Den har bara bytt kostym. Från ingenstans dök detta band upp i min värld med gitarrmangel, frustande texter om allt och ingenting och med tillräckligt bra melodier för låtarna ska placera sig i medvetandet. Jag känner mig överkörd men ändå väldigt nöjd, lite glad och lite arg. Tacka Pascal för det. Att sammanföra de många utländska influenser jag hittar, och att på det här sättet överföra dem till svenska, är rent fantastiskt. Desperation i kombination med enkelhet är återigen en vinnande formel.

9. Cut Copy – In Ghost Colours
Mycket av dagens dansmusik, som Hot Chip, har jag inte riktigt förstått mig på eller uppskattat. Men Cut Copy och ”In Ghost Colours” förstår jag mig på, kanske mycket för att jag gillar svenska band som nu försvunna Le Sport. Electropop i neon, snygga melodier och bitvis mer fylligt lager-på-lager. Ibland dumdisco, men alltid med en viss frankofil underton. Jag struntar helt i att texterna är lätt banala och fortsätter att hänföras av skivan och att dansa till Unforgettable season, Hearts on fire och Feel the love.

10. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Sunday At Devil Dirt
Jag recenserade den här skivan för inte särskilt länge sedan och gav den högt betyg. Med viss reservation för inbillning, så tycker jag att den växt ytterligare sedan dess. Frida Hyvönen hade på sin senaste hjälp av Jari Haapalainen för att bygga upp den storslagna ljudbilden. Jari heter i det här fallet Isobel Campbell, en kvinna som verkligen kan det här med dramatik. Musiken tillsammans med Mark Lanegans djupa och dova stämma är så underbart vacker och framkallar fortfarande rysningar av såväl stora portioner obehag som välbehag.

11. Frida Hyvönen – Silence Is Wild
I begynnelsen, eller åtminstone i början av Frida Hyvönens karriär, hade jag lite svårt för hennes röst. Kanske var den alltför fulländad för mig som gillar när det spricker och skaver lite. Förlåt mig Frida, jag hade fel. Din röst är så vacker och soulig att jag får gåshud. Dina texter känns i hjärtat och inte ens denna stora produktion kan göra dem rättvisa. Dina avskalade men samtidigt dramatiska kompositioner förtjänar att framföras i den största av konsertsalar, med en strålkastare riktad mot bara dig vid ditt piano. Efter halva konserten får gärna band och kör göra dig sällskap på scen, mot den sprakande finalen. Förlåt mig Frida.

12. Håkan Hellström – För Sent För Edelweiss
Vad spelar det för roll att mannen blivit en del av Skansens interiör och uppträder på ett medialt spektakel som fotbollsgalan? Att folk säger att han lånar ihop sin musik? Inte ett enda dugg när han fortsätter att leverera musik som alltid känns egen och alltid kvalificerar sig bland årets bästa. Jag vet inte i vilken uttrycksmässig dräkt jag föredrar honom, men i en vit kostym och med de här låtarna fungerar alldeles utmärkt. En smutsigare produktion och bluesrockinfluenser likaså. En annan Hellström intog årets förstaplats, men Håkan ska ändå ha all beröm. Återigen är han en fantastisk historieberättare med pärlor till låtar.


1. Burst – The Lazarus Bird
Burst toppar “Origo” med smått fantastiska “The Lazarus Bird”. Jag tappar hakan. Jag har lyssnat nästan oavbrutet på skivan sen den släpptes och upptäcker fortfarande nya, spännande detaljer. Det är lustigt, Burst har alltid funnits med i periferin, genom samlingsskivor och annat, men jag har aldrig riktigt fallit för dem. I och med ”Origo”, och framför allt Where the Wave Broke började jag se kvaliteterna och nu, mina damer och herrar. Nu ser jag poängen.

2. Soilwork – Sworn to a Great Divide
Skivan som fick mig att inse att Soilwork faktiskt är ett riktigt bra, jävla band. Skivan som fick mig att över huvud taget börja lyssna på Soilwork. Det var tur det, det är nämligen inte varje dag man ”upptäcker” ett band med en så stark backkatalog som Soilwork. På bara några månader klättrade bandet upp på första plats på min Last.fm, vilket är ett ganska starkt betyg. Och jag har allt att tacka ”Sworn to a Great Divide”.

3. Scar Symmetry – Holographic Universe
Under 2008 stiftade jag ordentlig bekantskap med Scar Symmetry för första gången, tidigare har det lättillgängliga i bandets musik skrämt mig en smula. Men när jag peppade inför House of Metal i februari började jag långsamt förstå grejen. I och med deras konsert på House of Metal, som förvisso inte imponerade så fantastiskt mycket på mig i sig, blev allt glasklart och nu tillhör bandet de jag lyssnar på absolut mest. ”Holographic Universe”, då? Jo, det är skivan som leder den inbördes rankingen för tillfället.

4. In Flames – A Sense of Purpose
Aldrig har In Flames känts så ärliga och uppriktiga i min bok. Kanske att skivan som helhet inte är deras starkaste genom karriären, men den kom till mig vid precis rätt tillfälle. Framför allt är det Anders Fridén som, genom sina starka texter och emotionella sång, hjälpt mig sätta ord på mina tankegångar. Tack så mycket!

5. Opeth – Watershed
Kanske inte riktigt lika enastående som “Ghost Reveries” och “Black Water Park”, men kom igen. Opeth. Den medföljande DVDn på specialutgåvan är, tro det eller ej, såväl intressant som rolig. I alla fall för en nörd som undertecknad. Återigen gör Opeth alla rätt, men det börjar hända så ofta nu att högre krav ställts av mig. Idrottsklyschan ”110 %” gör bäst i att vara en sanning i nästa kapitel i boken om Opeth.

6. Cult of Luna – Eternal Kingdom
Äntligen släpper Cult of Luna någonting som motsvarar de högt ställda förväntningarna jag fick på bandet 1999 när jag fick lägga vantarna på deras demo. Att backstoryn till skivans texter är så ohyggligt frän att det är svårt att tro på den gör inte saken sämre heller.

7. Volbeat – Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Volbeat gör musik jag själv vill göra. Det känns lite tråkigt att inse det såhär med facit i hand, så att säga. Jag vill bara åka bil, dricka öl och spela banjo varje gång jag sätter igång ”Guitar Gangsters & Cadillac Blood”. Vilket i och för sig inte är särskilt långt ifrån vad jag vill göra i vanliga fall, då bilåkandet får ge vika för TV-spel. Med Volbeat i lurarna finns i alla fall möjligheten att jag ska få lite frisk luft, alltid något.

8. The Haunted – Versus
The Haunted överraskade med senaste släppet ”The Dead Eye”, men genomgick något av en regression med ”Versus”. Bandets formel är förvisso stark, och man behärskar den fullt ut. Men ”The Dead Eye” bjöd på någonting lite mer spännande som jag saknar på ”Versus”. Med det vill jag inte säga att skivan är dålig, shit pommes – det är ju enligt mig 2008 års åttonde bästa skiva!

9. Meshuggah – ObZen
En av Meshuggahs mer lättillgängliga skivor, säger kännarna. En av Meshuggahs bästa skivor, säger jag. Jag kan villigt erkänna att jag har haft väldigt svårt för Meshuggah, visst har det varit imponerande och häftigt, men det har aldrig riktigt satt sig hos mig. Men ”ObZen” har satt sig. Den är imponerande, den är häftig och den är (till viss del) lättillgänglig. Jag gillar!

10. Tiamat – Amanethes
Vid första anblick var “Amanethes” helt fantastisk. En slags kollektion av bandets hela katalog, fast med nya låtar. Med lite distans kan jag tycka att skivan är lite spretig, men det gör ingenting. Jag har gillat Tiamat under alla deras konstnärliga perioder och ett delbokslut som ”Amanethes” känns mycket mer spännande än en samlingsskiva skulle ha gjort.

11. Kypck – Cherno
Mitt första möte med ett intressant doom metal-band var “Cherno”. De industriella flirtarna gjorde tillsammans med de ryska texterna så att Kypck stack ut, åtminstone i mina öron. Det ska väl erkännas att jag förmodligen inte ens undersökt bandet om inte Sami Lopakka från Sentenced var en del av det. Däremot krävs det kvalitet för att bibehålla mitt intresse, och ”Cherno” innehåller utan tvekan stora portioner kvalitet. Se bara på Stalingrad, innehållande en av årets kanske starkaste refränger!

12. Poisonblack – A Dead Heavy Day
Förvisso var “A Dead Heavy Day” en ganska stor besvikelse för mig. Förväntningarna ”Lust Stained Despair” lämnade efter sig visade sig vara för stora. Emellertid går det inte att förneka att Laihiala och company behärskar sin fusion av Him, Sentenced och Zakk Wylde till fullo. Personligen känner jag dock att bandet gjort det lite för enkelt för sig själva den här gången och kört på grejer som funkar istället för att försöka utveckla sig själva. Men till syvende och sist innehåller skivan ett gäng starka låtar, oavsett förväntningar.


1. 1900 – S/t
Trasigt och vackert, 2008 års nyckelord i mitt liv, men även för Christian Gabels solodebut under namnet 1900. Om namnet känns bekant är Gabel en ofta anlitad trumslagare, senast spelade han med bob hund, men han har även Thåström att skriva som referens på sin meritförteckning. I 1900 gör Christian musik som lika gärna hade kunnat vara hämtad från förra sekelskiftet, men på ett opretentiöst sätt. Ljudcollage varvas med Albert Ayler-samplingar och trasiga, vackra melodier. Den minsta av segrar är, utan tvekan, årets finaste låt.

2. Nordpolen – På Nordpolen
Pelle Hellström, även känd som Nordpolen, gjorde det som ingen annan gjort sedan Broder Daniels storhetstid: tonsatte en hel ungdomsgenerations ångest, ilska och uppgivenhet. ”Om hundra år är alla döda ändå”, som han sjunger. ”På Nordpolen” är producerat av inga mindre än The Tough Alliance, och visst hade det varit lätt att säga att Nordpolen är ett TTA på svenska. I sanningens namn är Nordpolen det som The Tough Alliance alltid velat vara: ett språkrör för en hel generation.

3. Fleet Foxes – S/t
Går det ens att ha missat den här plattan? Om senare halvan av året tillhörde Glasvegas tillhörde den förra Fleet Foxes. Fem skäggiga pojkar på väg att bli män från Seattle förenade det bästa med Brian Wilson och Crosby, Stills, Nash & Young och blev årets Band of Horses. Enligt mig är det två faktorer som gör Fleet Foxes till ett så bra band: uppriktigheten och, surprise surprise, stämmorna. Alla band borde läsa kurser i harmonilära om slutresultatet alltid blir så här bra.

4. Vivian Girls – S/t
Det var mycket oljud 2008. No Age, Crystal Stilts, Abe Vigoda, caUSE co-MOTION! och Brooklyntjejerna Vivan Girls. Korta låtar med lo-fi-distade gitarrer visade att en perfekt popplatta inte behövde vara längre än 22 minuter. C86-indie möter Phil Spectorska arrangemang; ju mer desto bättre. Årets bästa text finns nog i No, som helt enkelt består av titelordet på repetition.

5. Dungen – 4
Någonting på förra Dungen-plattan, ”Tio bitar” pekade hitåt, mot en mer pianobaserad skiva som även bjöd på jam som egentligen aldrig ville, eller borde, ta slut.”4” känns som den skivan som Gustav Ejstes, bandets frontfigur, alltid velat göra. Dessutom fick jag i år chansen att efter två års väntan se Dungen live, och vilken spelglädje Gustav och hans mannar uppbringade. Som tur är har bandet förmågan att även föra över glädjen till skiva, med livsbejakande låtar som Mina damer & fasaner och Fredag.

6. Twig – Life After Ridge
Efter en stark sjutumssingel på Cloudberry Records och en underbar spelning på sommarens Rip It Up var det äntligen dags för Stockholmsbandet Twigs debutalbum på peruanska Plastilina Records. Recept? Blanda lika stora delar The Smiths och Orange Juice, strö över välskrivna berättelser till texter där man konsumerar poesi istället för att läsa den, krydda med Felt, New Order och The Wake samt stoppa in Sarah Nyberg Pergament (mer känd som Action Biker) på ett hörn. Voilà!

7. Glasvegas – S/t
Det var längesedan nu: popmusik som ville berätta något. Skottarna med det fula bandnamnet gjorde poesi av den misär, främlingsfientlighet och alienation som finns i västvärlden och tonsatte den sedan. Och på vilket sätt man gjorde det! James Allan må vara en vanlig människa, men om 40 år blir han adlad, tro mig. Många har sagt det redan, men det tål att upprepas: The Jesus & Mary Chain har äntligen fått konkurrens om att vara Skottlands bästa band.

8. Speedmarket Avenue – Way Better Now
Alla som någon gång har hört titelspåret på detta album, Speedmarket Avenues andra, vet vilken kapacitet bandet har. När de dessutom serverar oss dänga på dänga står det klart att ”Way Better Now” är ett mästerverk inom svensk indiepop. Fascinerande melodier, koncentrerat trumpetspel och en återinspelning av den tre år gamla The State of Harmony – som först gick att finna på en split-sjua med Saturday Looks Good To Me. Ni förstår ju att det här måste vara bra.

9. Erik Halldén – Memories, Oh, the Memories
Lilla Cosy Recordings fortsatte att ge ut bra titlar med bland andra Elenette, Little Big Adventure och The Garlands, men bäst var Erik Halldén. Någon beskrev honom som ”den nye Jens Lekman” (trots att Erik har gett ut skivor ett bra tag nu), och visst finns det likheter. Vardagsbetraktelser (diskbänksrealism hade det kallas om det hade varit litteratur) blandas med populärkulturella referenser; Jonathan Richman är den självklara gemensamma nämnaren, även om Erik ofta drar åt Jazz Butchers håll.

10. Deerhunter – Microcastle
Där förra skivan ”Cryptograms” tenderade att sväva ut i långa partier av ingenting (”ambientpunk” kallades det visst) är ”Microcastle” mer pop, mer rakt på (”ambientpop” kanske vi kan kalla det). Bradford Cox och hans vänner lyckades med konststycket att förtrolla lyssnarna med sin stora ljudbild men ändå ha kvar en känsla för melodier, något som dagens ambientartister allt som oftast glömmer. Jag var pessimistisk först, det kan jag erkänna, men efter spelningen på Accelerator i somras lyckades Deerhunter övertyga mig.

11. Joel Alme – A Master of Ceremonies
Jag förstår fortfarande inte Joel Alme. Efter att ha sett honom tre-fyra gånger i sommar var jag förundrar över hur det kunde vara så dåligt live, det som är så bra på skiva. Nu är det ju inte livespelningar vi rangordnar här, utan skivor, så trots de stundtals katastrofala spelningarna förtjänar Joel en plats på listan. Varför? För att han tar croonerpopen till en ny nivå, och sätter fingrarna på de där ömma punkterna som man egentligen vill ha för sig själv. Alme vet hur man sätter både pojk- och flickhjärtan i brand.

12. Chad VanGaalen – Soft Airplane
Många årsbästalistor innehåller Bon Iver har jag upptäckt. Konstigt, eftersom albumet först släpptes 2007. Men Bon Iver är inte ensam i kategorin ”ensamma män med skägg och gitarr”. Sub Pops Chad VanGaalen släppte i år sitt tredje album som inte lät som något annat, möjligtvis Neil Young när han är som mest hjärtkrossad, uppblandat med en stor dos elektroniska redskap som skapade välljudande oljud.

Mikael Mjörnberg 2008-12-24

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: