Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Chicken El Diablo
Love It Or Level It, 2008
Skivbolag: Airwaves
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-10-07
Hemsida: myspace.com/chickeneldiablo

Under krautrock-festivlen, som Airwaves tidigare i år anordnade på Södra teatern, kom jag för första gången i kontakt med Chicken El Diablo. Kvintetten var på hemmaplan i Stockholm och spelade på teaterscenen klockan tjugotvå. En fin tid, en bit in på kvällen när publiken har blivit lite varm, men fortfarande en stund från kvällens dragplåster, Faust (som förövrigt var föga imponerande).

Jag blev tagen som på sängen av bandets fräschhet och nyskapande energi som omslöt salongen med värme och glädje. Bandets egensinnade och lyckade mix av pop och kraut gav alla ett stort leende på läpparna, och en viss känsla av tyngdlöshet infann sig. Flygplanet som ljudlöst dundrade omkring i den klarblåa himlen på duken vid sidan om bandet, förstärkte den känslan.

Det snackades om att en platta var på gång, vilket jag noterade. Efter en flashback om den nu något senare och med lite hjälp av trevliga medarbetare, sitter jag nu med ”Love It Or Level It” i näven. Frågan var om musiken skulle göra sig lika bra på skiva som live. Naturligtvis är det nästintill en omöjlighet, men kanske leva upp till likvärdiga höjder.

Faktum är att Chicken El Diablo är något av det trevligaste jag har hört på länge (nu talar jag förstås om tidsenliga grejor, men ändå). Mycket av den magiska atmosfären som bandet långsamt byggde upp kring sig live, finns också på skivan. Det är en knapp timmes instrumental resa genom både då- och nutid, mestadels det senare. Just resekänslan är närmast ofrånkomlig i musiken. Från den popiga och glada Kometenmelodie där det känns som jag sitter i just det där flygplanet på duken, till Decompression, då jag istället känner mig som en dykare på upptäcktsfärd i undervattenvärldens lugna lunk. Samplingar liknar ljudet då jag andas in och ut, kaosartade och spejsiga utsvävningar tar mig från havet till rymden. Känslan av – och närheten till improvisation, är hela tiden närvarande. Det är ett flöde, men har inga grävda kanaler eller lagda rör att följa.

Det popiga i Chicken El Diablos musik är som sagt framträdande, men det är likaså det psykedeliska och krautiga. Det monotona, nästan techno-liknande drivet tillsammans med både elektroniska och organiska utsmyckningar väver ihop rytmiska groove a la CAN eller Neu!