Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dirge
Wings of Lead Over Dormant Seas, 2007
Skivbolag: Blight Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-02-15
Hemsida: www.dirge.fr

“A dirge is a somber song expressing mourning or grief, such as would be appropriate for performance at a funeral.” (Wikipedia)

Yes, tänker jag – ännu en knepig metalskiva, som det känns obekvämt att recensera. Eftersom jag knappast har någon större koll på metalgenren i sig, och ännu mindre på alla miljontals subgenrer, känns det lite orättvist att jag recenserar dem. Men, det kan förstås också vara en fördel.

Med tanke på namnförklaringen ovan, hurrar jag dock inte. Jag lyssnar på väldigt mycket varierad musik, och det är inte bara frid och fröjd, dans och blommor i håret. Men i huvudsak är det musik med en mer positiv inställning, och det handlar om värme, ljus och liv – i motsats till kyla, mörker och död.

Vad vi har här är ett franskt band som har funnits sedan 1994, detta är deras fjärde platta. Det är numera ett femmannaband, med två gitarrer, bas, trummor och en gubbe på sampling. Det är delvis rakt på, tungt och hårt, där det långsamma och blytunga gitarrsoundet står i centrum. Men delvis ges det dock utrymme för lite utflykter och avigheter från den tjocka ljudväggen.

Det är en hel del industri över skivan, med någonting som konstant brummar eller hummar i bakgrunden. Förutom i de stycken där vrålsången dyker upp, pågår det ständigt fler saker, antingen i form av gitarriff eller samplingar. Det är ett tacksamt sätt att inte enbart lägga fokus på det monotont tunga, nedstämda gitarrerna, och tidvis är det riktigt bra.

I en tidigare recension (läs Earth) sa jag att det uppenbarligen finns en del intressanta subgenrer att utforska i metalfacket. Jag tar inte tillbaka det yttrandet, för det finns det. Men det finns även en mängd annat som inte är värt att utforska. Dirge hamnar någonstans mitt i mellan. ”Wings of Lead Over Dormant Seas” är en mörk, kall och tung skiva som ger några rätt okej ögonblick under en kvällspromenad, men inte mycket mer.

Möjligtvis kan det 60-minuter långa titelspåret, som tyvärr inte finns med på mitt promo-ex, höja albumet. Men då får det vara lite mer händelserikt än den timme som de här fem låtarna utgör.