Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Desiderii Marginis
Seven Sorrows, 2007
Skivbolag: Cold Meat
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-31
Hemsida: www.desideriimarginis.com

”Seven Sorrows” är inte alls så där frånstötande hotfull som noisealbum ofta är, och som Desiderii Marginis i ärlighetens namn varit på tidigare ansträngningar. Det mörka, våldsamt burdusa har ersatts av ensamt, kargt vemod. Det handlar inte längre om krig eller vanföreställningar i en psykiskt sjuk människas huvud. ”Seven Sorrows” är soundtracket till vardagen för den ensammaste själen i världen.

Johan Levin, som döljer sig bakom artistnamnet, jobbar med små detaljer. Vackra ljud och harmoniska instrument som tillsammans förenas i en helhet som är så vemodig att hjärtat nästan brister. ”Seven Sorrows” släpar sig fram, den byggs på stämningar som är lika vackra som de är skrämmande. Inte skrämmande på ett hotfullt sätt, utan för att de är så oerhört ensamma, så övergivna.

Förmodligen var inte alls meningen att skapa empati hos lyssnaren. Men jag börjar reflektera och tycka kollektivt synd om alla ensamma människor där ute när jag hör skivan. Tänk alla dem som aldrig vågat tilltala en främling och ensamt tvingas genomlida familjehögtider som jul och industrisemester. Jag får för mig (helt utan någon som helst vetskap om något koncept) att ”Seven Sorrows” handlar om dem. Den skulle hur som helst kunna göra det. Desiderii Marginis presterar ödesmättad noise där gitarr och piano har lika stor del som dån och knastranden. Noise som är precis lika vacker som den är skrämmande.