Joyzine

[stäng]

Fem korta

Allhelluja

Fem korta frågor till Stefano Longhi, trummis i italiensk/danska stonermetalbandet Allhelluja...

Er förra skiva “Inferno Museum” hade ett textkoncept baserat på Derek Raymonds bok ”Dead Man Upright”, har ni ett koncept även på aktuella ”Pain Is The Game”, vad handlar det i så fall om?
Den här gången har vi faktiskt inget renodlat koncept. ”Inferno Museum” var direkt inspirerad av boken ”Dead Man Upright” och den här gången ändrade jag approachen lite av många olika anledningar. Men även om det inte finns ett strikt koncept går det ändå en linje genom samtliga låtar, allting utgår ifrån titeln ”Pain Is The Game”.

Livet är vårt spel och i slutändan är vi alla fördömda: den mest fantastiska gåvan är i slutändan också den mest förskräckliga tragedin. Är inte det psycho? Vi är vandrande döda som väntar på slutet. Det är det som är konceptet bakom lyriken på skivan. Livet är ett skämt. Är det ett spel som någon vill att vi spelar? Och smärtan, mänsklighetens lidande är där framför våra ögon varje dag. Besatthet, paranoia, frustration, perversion, manipulation, kaos och mardrömmar, det är vad våra sinnen brottas med. Ändå finns det de som är förvånade över att vi har psyksjuka eller seriemördare runt om i världen. En fråga: vem var den förste riktige seriemördaren? Svaret är enkelt, den som skapade oss, det är fakta!

Jag förlorade min son 40 dagar efter hans födsel. Precis efter att jag spelat in trummorna för skivan. Går det att peka mer på hur livet driver med oss? Man måste gå vidare och göra de rätta sakerna och visst här är jag på benen igen, men ingenting är som det var tidigare. Demons town handlar om mina personliga upplevelser (från början hette den Somebody to cradle men det var för laddat för mig så jag var tvungen att ändra det). Are you ready? (ready for your massacre) är på ett sätt inspirerad av boken ”The Black Line” (av den franske författaren Grangè), Superhero motherfucker superman är en mix mellan ”American Psycho” mig själv och miljoner av andra människor och Soul man är en av mina personliga favoriter eftersom det finns två sidor av den historien. Det är en kul historia, ett skämt som blandar ett bluesigt riff i samma anda som Unsane och Down med Joe Cockers (en redig alkoholist-rocker med galen attityd) You can leave your hat on. Den har en text som talar om en seriemördare, en man som samlar på själar, därav titeln Soul man. Andra låtar såsom Hey J (vilket står för Jesus) och The devil, me, myself and I är på ett eller annat sätt kopplade till det faktum att vi behöver någon som ger oss kraft att gå vidare, för vi lever i ett riktigt helvete. I slutändan tycker jag ändå att livet är ett riktigt helvete och det är inget att göra något åt. Vi måste hitta det mest uthärdliga sättet att leva i det här helvetet, det är det som är utmaningen.

Hur skulle du beskriva ”Pain Is The Game” musikaliskt, är det en naturlig uppföljare till debuten?
Jag tycker att ”Pain Is The Game” är ett stort steg framåt. Vi har bättre koll på vad vi vill göra och vi vet att ”Pain Is The Game” är en mycket bättre skiva än ”Inferno Museum”. Vi har hittat vårt sound och det kommer vi att begagna oss av även i framtiden, även om jag personligen skulle vilja experimentera lite mer med doomiga grejer. Jag tror inte det är bra att stanna upp och säga att nu är vi på toppen, man måste alltid hitta nya mål och göra något annorlunda, men då självfallet utan att tappa sitt sound och sin attityd gentemot musiken.

Vi släpper det här albumet enbart ett och ett halvt år efter debuten, men jag tycker inte att det är för tätt inpå. Vi är inte ett stort band som Metallica eller Slayer som måste hålla upp minst fyra år mellan varje skivsläpp. Vi hade en stark känsla när vi satte igång och de nya låtarna kom väldigt snabbt och naturligt för oss.

Er frontman Jacob Bredahl bor i Danmark, är det inte komplicerat för ett band att ha sin sångare i ett helt annat land? Hur löser ni det problemet?
Allting bygger på att jag och Massimo (gitarr) repar. Robert (bas) kommer ner och lyssnar på lite nya idéer ibland, för att skapa sig en bild av hur vi kan arrangera vårt nya material. Sen spelar vi in allt och när vi är klara med det skickar jag låtarna till Jacob. I ”Pain Is The Game” var han hundra procent involverad och hela bandet kände en väldigt bra vibb. Det är jag som skriver alla texterna och de flesta sångmelodierna så jag brukar spela in lite slasksång och skicka med till Jacob. Sen får han ta del av mina idéer och spela in sången, i slutändan gör han det alltid precis så bra som man kan förvänta sig. Vi är en grupp och vi vill också bli sedda som en riktig sådan.

Lista de fem länder som enligt dig har de vassaste metalscenerna.
USA: de vet precis hur man ska göra affärer med musik. De bestämmer vad som säljer och vad som inte gör det och ligger tre år före Europa med sådant. Ändå är kvaliteten alltid bättre än i de flesta andra länder.
Storbrittanninen: titta bara på deras historia av rock, hårdrock och även metal. The Beatles, Rolling Stones, Black Sabbath, Rainbow, Led Zeppelin, Deep Purple, Pink Floyd, Genesis, King Crimson…behöver jag säga mer?
Sverige: death metalscenen med Entombed, Dismember, Grave, Unleashed, Desultory, Afflicted och At The Gates förändrade mitt liv. Jag är ett totalt fan!
Norge: black metalscenen var något som chockade metalvärlden. Det är väldigt svårt att förklara, men den norska black metalscenen var om man talar om musiken något unikt. Sen har vi så klart historien med tragedier, filosofiska ställningstaganden, attityder, affärer och bandkloner, men när scenen bildades var den väldigt stark.
Italien: har haft sin progmetalscen i 70 år, det är fantastiskt. Band som Biglietto Per L'inferno, Goblin, Osanna, Museo Rosenbach, New Trolls och PFM är fantastiska musiker och har genom åren bjudit på mycket inspiration. Det är musik som inte alls är kommersiell utan till för andra syften.

Jag har förstått att ni är ett gäng väldigt upptagna herrar med åtaganden i andra band etcetera, vad kommer hända med Allhelluja efter albumreleasen? Blir det världslansering eller…ingenting alls?
Promotionbiten går alldeles lysande, jag har redan gjort omkring 30 intervjuer för olika tidningar runt om i världen. Vi rankas som ett toppalbum i fem av sex italienska tidningar och snittbetyget utanför Italien är åtta av tio. Många journalister har sagt att det här är årets bästa platta så vad kan jag säga? Jag är mer än nöjd. Vi kommer att släppa albumet i både Japan och USA så allt går väldigt bra för Allhelluja.

Men du har rätt, vi är väldigt upptagna snubbar och det är ett problem för oss. Men vi vill spela live och kommer att försöka sätta upp några gig. Jacob är ju även involverad i Barcode och det är ju inte heller ett litet, okänt band. Utan ett av de bästa hardcorebanden med en historia som sträcker sig över nästan tio år. Men som sagt, vi vill spela live så vi ska ordna det på något sätt.