Recension - Skiva
Jag applåderar artister som vågar förändras och inte gör det som en undanmanöver för att sälja chokladkakor. När jag läste att
Snoop Dogg genomgått en själslig pånyttfödelse på Jamaica och bytt namn till
Snoop Lion för att göra mer reggaebetonad musik tyckte jag det kändes som en behövlig förändring. Jag välkomnade den nya riktningen eftersom han ändå knappt gjort någon vettig musik (förutom gästinhopp på andra artisters låtar) sedan 1993 då han släppte mästerverket ”Doggystyle” under sitt dåvarande namn
Snoop Doggy Dogg.
Att Snoop skulle omfamna reggaemusiken och göra låtar som är kritiska mot vapen tyckte jag inte kändes som någon större överraskning. Vi har ju blivit vana att se Snoop göra det oväntade, det som utmärkt honom under senare år är hans medverkan i filmer som Starsky & Hutch och Brüno samt duetten
Roll me up med
Willie Nelson och kanske har Snoop helt enkelt vuxit upp och känner att gangstahiphopen inte längre är relevant för honom.
Efter att ha lyssnat igenom skivan känner jag mig kritisk, kanske är ändå pånyttfödelsen lika genuin som ett försök till att sälja chokladkakor genom att Snoop vill lägga fokus på annat än musiken han nuförtiden gör som lider av oerhört bristande kvalité. Två låtar går att lyssna på (
Harder times och
No guns allowed) medan resten av skivan ger mig huvudvärk med sina plastiga produktioner och de tillgjorda jamaicanska dialekter samtliga gäster på albumet använder sig av.
I intervjuer berättar Snoop om hur han i ett tempel på Jamaica pratade med en präst som frågade om hans namn och när han svarade ”Snoop Dogg” fick svaret ”Inte längre, du är ljuset, du är lejonet.” Jag misstänker att detta möte egentligen skedde på skivbolaget där det diskuterades hur Snoop skulle marknadsföra sin hopplöst slätstrukna musik.

Kommentera
Inga kommentarer