Joyzine

[stäng]

Intervju

Nicke Borg

Vi har varit vana att se honom veva med sin Les Paul som sångare i Backyard Babies. Sen ett och ett halvt år tillbaka, står Nicke Borg dock på egna ben och har överraskat alla med både countrydoftande soloskivor och medverkan i Melodifestivalen. Joyzine stämde träff med den gamle rockaren och pratade om folks rädsla när man inte kan sätta etikett på musik, kärleken till hans fru och en annalkande USA-satsning.

Trots tidig kontakt med artisters pressansvariga som resulterar i fastslagen intervjutid och bestämd plats, hindrar det inte att bekymmer kan uppstå. I detta fall råkade Nicke Borg bli försenad till den avtalade tiden och precis när jag ska ringa hans presskontakt för att höra hur det går försvinner täckningen på min mobil.
Jag hinner bli både nervös och frustrerad till gränsen att kasta min femtusenkronors-mobil över den blekingska åkern, då Backyard Babies-frontmannen traskar in på området kring Sweden Rock Festivals backstagebar, ivrigt mumsande på ett äpple. För att till viss del komma undan omgivningens larm, slår vi oss ner i en vit skinnsoffgrupp inne i ett tält som Rockklassiker slagit upp.
Kostymbyxorna och västen som Nicke Borg bar på sin akustiska spelning timmen tidigare är nu utbytta mot blekta jeans, långärmad tröja och ett par bruna vandringskängor som ser ut att ha sett många fjälltoppar.

”Backyard Babies kommer inte spela tillsammans i år heller”
Nässjös legendariska rockare tog som bekant en time-out i fjol efter jubileums-turnén, där Dregen och Nicke är de två vars sidoprojekt fått väldigt stor uppmärksamhet. Inte minst den sistnämnde, som släppt två soloskivor med Homeland-projektet och deltagit i Melodifestivalen. Trots sidoprojekten, har medlemmarna ändå hunnit slänga ett och annat ord med varandra.
– Vi pratar inte regelbundet, då skulle jag ljuga, men då och då, berättar Nicke. Jag och Dregen ska göra ett gig tillsammans i höst (på Pigalle i Nässjö, reds anm.). Och han håller ju på med sin soloplatta, tror jag. Vi har inte så mycket kontakt angående vad vi gör, men kan säga så här: Går det bra för mig och Dregen, så går det bra för Backyard Babies. Går det bra för Johan (Blomqvist, Backyard Babies basist), så är det ingen som bryr sig, haha!
Frågan om när bandet samlas igen har av andra medier redan ställts till leda och fått svävande svar av både Nicke och Dregen. Nicke nämner dock att de enskilda medlemmarnas framgångar inte är till direkt gagn för huvudbandet, då ”det betyder att vi inte kommer att spela tillsammans det här året heller”.
– Men i det långa loppet är det positivt. Jag menar, det är många som upptäckt mig och sedan Backyard Babies!

”Det började med Elvis”
Ser man på Nicke Borgs turnéschema, får man känslan av att det är tvära kast från det ena udda sammanhanget till det andra. Dagens akustiska spelning på festivalen, förband åt husgudarna Social Distorsion i Norge och en countryfestival i Tranås för att nämna några. Nicke själv rycker på axlarna och börjar entusiastiskt prata gott om sin nya situation.
– Jag skulle snarare säga att det jag gör har blivit mycket bredare, vilket är jävligt roligt. Att hålla på och stånga sig blodig för en liten skara nischade människor, när musiken man spelar egentligen är så pass mycket bredare är bara skit. Jag tycker bara det är så kul att när något som föddes ur en tanke att spela in låtar som INTE är Backyard Babies, helt plötsligt gör att jag både är på Sweden Rock och nöjesparker.
I pressmeddelanden har Homelands sound förklarats som en produkt av Nickes fascination för ”män med gitarrer” som Johnny Cash och Steve Earl Jones. På frågan om detta, ger Nicke teorin om att det bottnar i hans fars flitiga spisande av Elvis Presley-skivor under Nickes barndom.
– Elvis med gitarren, det är en sådan cool bild man haft på hornhinnan. Sedan har den ersatts med mycket metal och hårdrock under många år då man var rebell och tyckte farsans musiksmak sög. ”Rolling Stones suger, Iron Maiden är bäst!”.
När sedan Guns ’N Roses chockade världen med ett sound som till skillnad från den rådande tidsandan tog sin inspiration från punkrock och blues fick det Nicke att koppla ihop de till synes skilda stilarna country och hårdrock.
När dessutom de högljudda gatukillarna från Los Angeles släppte den akustiska ”Lies”-skivan och Nicke även upptäckte Johnny Cash, föll alla bitarna på plats och han förstod att det är coolt att spela akustiskt. Nicke menar också att genom att spela akustiskt skapas ett sorts driv och sväng i musiken som inte går att framkalla med bara elektriska instrument.
Man är väl även mycket mer utlämnad i ett sådant läge, frågar jag.
– Ja, du kan inte bara höja och höja och gömma dig bakom en vägg av rundgång. Nu har Zakk Wylde stått och spelat solo i säkert 25 minuter, säger Nicke och pekar bort mot Festival-scenen där Black Label Society samtidigt spelar, och det är en grej. Men det som framförallt tilltalar mig, i och med att jag är låtskrivare först och främst i kombination med mitt artisteri, så krävs det med akustiska gitarrer att det finns en bra låt.

Genrefascism och olika sorters ”bajs”
Att Nicke Borg har fångat en publik utanför rockscenen märks väl på hans spelning (recension här), där både barnfamiljer och bandanaklädda BYB-fans trängdes på området framför Rockklassikerscenen. Nicke är själv överraskad över blandningen och genomslaget hans soloäventyr fått, men erkänner också att de som gillat honom långt innan hör att det är musik som Nicke gör för att han själv gillar det.
– Jag har själv alltid varit intresserad av mina favoritbands olika eskapader, soloutflykter och sådant. Sedan var det väl av varierande kvalitet, men det här är i alla fall något som jag tänker fortsätta göra så länge det är kul.
Och på frågan om vad som ligger närmast i blickfånget för Homeland, så släpper Nicke en riktig bomb.
– Det är en grej jag skjutit på år ut och år in; jag ska försöka ta mig till Los Angeles i början av nästa år och skriva och spela där. Det är tredje året jag säger det, men det är ju alltid tråkigt i januari så då blir det bra att sticka dit.
Jag var där så mycket under en period (bland annat har Backyard Babies turnerat flitigt i staterna och spelat in videon till Minus Celsius där, reds. anm) och har så mycket vänner och kontakter där. Nu har åren gått och jag måste vårda dem. Det är låtskrivare, polare, business-folk… Och det vore ju skam om inte Homeland fick lite uppmärksamhet i USA.
Nicke har tidigare hintat i intervjuer att Homeland kommer till sin rätt på intimare ställen som teatersalonger, men tyckte att spelningen idag funkade bra på ”en stor festivalscen i dagsljus med bara jag och gitarristen Mats (Billinger, gitarrist i Homelands kompband, reds. anm.)” och att det säkert kan funka lika bra ”over there”. Han tror även att det kan bli en bra ”nystart” för honom som artist. Även om Backyard Babies har en stor kultstatus i staterna är Nicke som soloartist totalt okänd där borta och förhoppningsvis är amerikanerna mer öppna i sinnet än i Sverige där ”en liten klick människor” har varit mer tveksamma till hans experimenterande. Om Leaving home låter som en rak fyra ackords-rockballad, så är nya skivan ”Chapter two” ett verk som innehåller mycket låtar med pedal steel-gitarr och allt däremellan, vilket Nicke tror kan förvirra folk.
– Det funkar ju så att när folk inte kan sätta label på någonting, så blir de nervösa och skraja och dissar det istället för att tycka ”Fan vilken skön platta! Den har ju allt mellan himmel och jord!”. Och det är okay, men jag tycker det är en tråkig inställning, säger Nicke och slår ut med armarna. Jag tror att folk är generellt nervösa av att någon som varit artist så länge som jag gör Melodifestivalen och bara garvar…och det går bra, folk trodde ju det skulle gå åt helvete!
Nicke passar även på att nypa till musikrecensenter som väljer att såga för sakens skull och sätta förnedrande rubriker. Även fast han som intervjuperson är tillbakalutad i kroppsspråket är svadan desto yvigare.
– Jag vill ha en rak recension, men där man även förklarar hela låtar och hur det låter. Inte bara något generellt om det bara är ”jävla bajs” och sen inget mer! Jaha, men vilket sorts ”bajs” är det då, om du förstår vad jag menar. Nu gick jag lite långt, men du hör själv att jag är lite irriterad på att man inte bara kan få spela musik man älskar att spela. Jag älskar country, jag älskar heavy metal, jag älskar Bryan Adams. Någonstans hör man allt det i det jag gör, men det är inte okay för det är för många olika stilar. Därför skulle det vara skönt att börja helt förutsättningslöst från scratch och bara giga i USA.

Nicke Borg ”Folk gillar när man gnäller”
Den gamle smålänningen har som klyschan säger många järn i elden. Ni som lyssnar på Bandit, har säkert hört Nickes program där han spelar lite av varje och bjuder på anekdoter från sin karriär.
– Jag älskar att prata i radio och jag har alltid varit fascinerad av personer som Håkan Persson, P3 Rock-snubbar. Och jag såg väl chansen, som med Homeland, att göra ett väldigt brett radioprogram där jag får spela allt från country till Entombed. Sleaze och glam framförallt, mycket sådant som aldrig får spelas. Och att få sitta och dra gamla roliga historier från turnéer som ingen annan vill lyssna på längre, det är ju bra, säger Nicke och skrockar.
Du får en ursäkt att älta det som varit, frågar jag ironiskt.
– Ja, min fru tycker det är bra att jag får sitta och prata om albumtitlar, vilka år de kom ut, vilka producenter de hade och vilka jag söp med. ”Det är perfekt! Gör det i radio, så jag slipper att höra det”, hehe.
Och på tal om Jojjo Borg Larsson, så är det nog i ingen intervju hittills där Nicke inte höjt sin maka till skyarna både som livskamrat och som låtskrivarpartner. Det var under en tid då Nicke var nerdekad av både sprit och narkotika och fast i ett dåligt förhållande som Jojjo enligt honom ”bara stod där en sen kväll på Spy Bar”. Det blev en del smygdater under året innan Nicke fick mod att avsluta sitt gamla förhållande (”inte att rekommendera, men jag mådde inte så bra då”). Jojjo har tillsammans med Nicke författat texterna på Homeland-skivorna och Nicke själv är överraskad av sin frus livliga fantasi.
– Jag drog den fetaste lotten när jag träffade henne! Jag hade ingen aning om det då, men det uppenbarade sig ganska snabbt att det här kommer bli väldigt bra. Jag önskar på riktigt att alla människor får träffa den rätta, för man känner när det händer och det i sin tur gör att man blir en bättre och skönare människa. Man slappnar av, nu är jakten över, jag är klar och kan fokusera på att vara skön och ge mig hän.
– Men återigen, jag tror också det är en grej som folk stör sig på; att man är så jävla glad och nöjd. Folk gillar när man gnäller och är så här ”buhu”. Jag är mer ”fan, det är gött allting!”, liksom.
Det är en bevisligen drogfri och lycklig Nicke Borg som vi ser på scenen här framöver. Inga fel i det, då bra musik skapas ur glädje.