Joyzine

[stäng]

Krönika

Arvika 2007 - Bland dinosaurier och mosbrickor

Vi var först av samtliga pressrepresentanter, kom ihåg det. Strax efter lunch två dagar innan festivalens officiella öppnande rullade vi in med vår militärbil, modell terrängbil 11 (även kallad Monstret), i värmländska småstaden Arvika. En stad som fördubblar sitt invånarantal en hektisk vecka om året. Efter lite sicksackande med den mindre smidiga bilen hittade vi till slut fram till ackrediteringsområdet. Bara för att få reda på att pressarbanden inte stod att finna någonstans. De hade helt enkelt inte räknat med att pressfolket skulle komma så tidigt.

Men tji fick de, om det är något vi värnar om, och längtar efter, här på Joyzine så är det vår festivalsommar. Och som vi är förberedda. Vi har en stereo som väger 66 kilo och måste lastas in på kärra, vi har ett militärtält som rymmer en mindre svensk förort och vi har oändligt med sköna plattor att dansa till när det är efterfest efter att artisterna spelat klart inne på området. Vilket är tur, för innan dess blir det inte mycket dans, Arvikafestivalen är alltid Arvikafestivalen, mycket dans hör till, men årets spelschema borgade för extremt mycket spring mellan de olika scenerna. Hur skulle man hinna med allt var den stora frågan?

Innan jag svarar på den frågan ska jag berätta om en iakttagelse som verkligen värmde mitt gamla hjärta. Något som definierar vad en festvial verkligen handlar om. Efter att ha varit och tittat på kanadensiska Wendy McNeill, en klart godkänd spelning för övrigt, gick jag bort till mitt näst bästa favoritställe, mos- och köttbullsståndet på väg upp till stora campingen. Väl med min mosbricka i handen började det strömma förbi en hel drös med människor som var på väg hem från spelningen med The Ark. Man får tycka vad man vill om Ola Salo och The Ark, men det gick inte att ta miste på den obevekliga glädje som lyste i dessa unga människors ögon.

Det här är min nionde stora festival, och jag måste erkänna att det var bitvis motigt att bo på en smutsig och bullrig camping i fem dagar, men när jag såg dessa människors ansikten var det verkligen värt det. Då är det alltid värt det. Jag började tänka på mitt eget första festivalbesök, för så många år sedan, och hur magiskt det var då. Det känns inte likadant den här gången, men konstigt vore det väl annars? Förmodligen såg jag ut precis som alla dessa människor när det begav sig. Fan vad skönt att känna att framtidens festivalgeneration är säkrad!

Men jag vet inte, börjar man verkligen bli så luttrad att det krävs extremt mycket för att man ska bli imponerad nu för tiden, eller har det bara varit en extremt ljummen festivalsommar? Jag tror inte att jag sett en enda riktigt grym headlinerakt den här sommaren, undantaget Scissor Sisters på just årets Arvikafestival. Det kanske berodde på att jag inte hade några direkta förväntningar på just saxarna. Bloc Party däremot, som jag sett fram mot att se hur länge som helst, floppade stort.

Istället var det mot de mindre scenerna man fick styra stegen för att se något riktigt bra. Miss Li gjorde en grym spelning på Lyran, Weeping Willows visade att gammal är äldst på Apollo och Ida-Maria förtjänade mer publik och en bättre speltid. Men hur hann man med att se allt egentligen? Det gjorde man inte. Hur prioriterade man då? Här kommer lite av dilemmat bakom varför jag tror att det var så svårt att tända till på årets Arvikafestival. Och de flesta andra festivaler också. Man prioriterade bort det mesta som man redan sett. Vilket är väldigt mycket. Merparten av de svenska akterna kan man ju se jämt och överallt. Det var sammanlagt bara sex akter jag såg på årets festival som jag inte sett någon gång tidigare. Headlinerakterna inräknat.

Visst säger ni, men gå och titta på de mindre och mer okända akterna då! Och det gör jag ju. Men hur bra blir spelningar med 20-30 pers i publiken? Det är ett dilemma det där. Jag uppmanar ändå festivalledningen att visa lite mer mod och våga boka andra intressanta akter (som inte ställer in) än mestadels de stora svenska dinosaurierna. Så kan även en gammal stöt som jag bli nöjd.