Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Yeasayer
Debaser, Malmö
2008-03-01
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-03-04
Hemsida: www.myspace.com/yeasayer

Kontrasten mellan förbandet Mixtapes and Cellmates och Yeasayer är näst intill extrem. Svensk indie på uppgång möter vad som vid första anblicken är amerikanskt, spirituellt och flummigt, förvisso också på uppgång.

Brooklynbandet Yeasayer står på Debasers scen. En panflöjtspelande gatumusikant utan panflöjt, en lumberjack med backslick och resultatet av ett lyckat experiment bestående i att frysa ned och tina upp en bandmedlem ur valfritt amerikanskt psykadelikaband från 69. Bakom dessa tre gömmer sig en trummis som låtit sitt musicerande inspireras av Toto – Africa. Nu låter jag kanske spydig, det är jag inte. Jag gillar alla dessa komponenter och tillsammans är de något alldeles extra.

Flanellskjortakillen bakom synthen, som har lyckats matcha sin flanellskjorta med filten som agerar duk för kvällen, verkar vara frontmannen i bandet. Att kalla honom för sångare vore att ge honom äran för något som gitarristen och den supervassa basisten med den bandlösa basen bidrar till i hög grad. Yeasayer blandar riv med falsettsång i strålande stämmor. Sånginsatser som till och från påminner lite om Mars Volta. Falsettkörer till trots lyckas de se rocktuffa ut, istället för att se ut som den gosskör de skulle platsa i.

Yeasayer är fyllt av överraskningar. En låt påminner oroväckande mycket om Baywatchtemat och i Get in the sunrise står plötsligt de mest hängivna ur publiken på scenen, utrustade med diverse skrammelinstrument. En kille ur publiken får en snabbkurs i pianospelande som slutar med att flanellmannen flyttar hans hand runt på pianot samtidigt som han sjunger, bara för att alla måste vara med, och det är tanken som räknas. Basisten säger, med båda händerna på hjärtat att de älskar Sverige. När lamporna tänds och alla trängs i garderobskön står de fortfarande kvar på dansgolvet.