Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Depressive Art
Sticky Fingers, Göteborg
2007-02-17
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2007-02-20
Hemsida: www.depressiveart.com

Det är mycket som står på spel när man släpper sitt första album. Pengar utgör såklart en känslig insats, men att ge ut ett album är också att ge en bit av sig själv. Att ge av något som kommer att bedömas och granskas i sömmarna av många. Media är en maktfaktor i sammanhanget, men den slutliga domen avlägger skivköparna – hur kommer bemötandet att bli? Det är många frågor som ännu är obesvarade denna afton då Depressive Art från Borås bjöd in till releasefest för sitt debutalbum ”Bye Bye Dear Everything”. Festen var således både ett startskott och en målgång för bandet som lagt inspelningen och vägen till skivkontrakt bakom sig och nu väntar spänt på respons och förhoppningsvis också goda försäljningssiffror.

Det är svårt att bli uttråkad när man ser Depressive Art i livesammanhang. Sångaren Klas Bohlin svänger runt på scenen i alla vädersträck samtidigt som Joakim och Sanjin viftar och ylar energiskt med sina gitarrer. Det är full fart från första stund, men utan att för den sakens skull vara krystat eller överspelat. Istället är det snarare tvärt om. Över Depressive Art vilar en rogivande trygghet och det musikaliska samspelet känns obekymrat och väl förberett.

”Vill ni följa med på en resa till 1968?” vrålar Klas en bit in i spelningen och självklart vill vi det.

Någon bakom mig påstod att Depressive Art låter som en blandning mellan Soundtrack Of Our Lives och The Strokes, vilket jag är beredd att hålla med om. Men den här gången känns det för en gång skull helt meningslöst att jämföra med andra band. Depressive Art har funnit sitt eget uttryck genom att damma av begreppet retro och på ett mycket värdigt sätt lyckats skapa något eget ur musiken från 60-talet. Grundstommen till musiken är således inte helt pinfärsk, men inte desto mindre intressant för det.

Kvällen till ära var bandet förstärkt av en kvinnlig körsångerska, vilket lyfte helheten ytterligare. Publiken var inte helt fokuserad under den lugnare delen av spelningen, vilket dock kompenserades av den sista triumferande halvtimman då bandet kastade de sista tvivlen överbord och avfyrade allt artilleri på samma gång. En specialinbjuden brassektion armerade låten On Solid Ground som utan tvekan är en helt suveränt dramatisk och pampig förstasingel. Bevisligen har det här bandet potential att gå långt. Nog finns det hopp om en ljus framtid för Depressive Art.