Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dropkick Murphys
Hultsfredsfestivalen
2009-07-08
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-10
Hemsida: www.dropkickmurphys.com

Ryktet som Dropkick Murphys släpar med sig från Boston till Hultsfred är att de är ett extremt intensivt liveband och att deras konserter är tokiga. Det är det alla snackar om på vägen från campingen och ner mot festivalområdet. Det är många som är ruggigt taggade på att gå loss till deras dryckespunkiga show.

Synd då att jänkarna inte levererar alls. Al Barr fixar visserligen sin sång helt okej, men i övrigt frånsäger han sig allt ansvar som kommer med att vara frontman. Han kniper helt sonika käft och förlitar sig på att kollegan och basisten Ken Casey ska fixa biffen. Denne känns dock mest som en trött gammal gubbe när han snackar.

Musikaliskt tänder det inte heller till. Gruppens punk, spetsad med flöjt, säckpipa och dragspel skulle kunna vara rena partybränslet, men det känns bara trött. Även om just de lite lustiga influenserna används flitigt i musiken hamnar de i bakgrunden då gruppens ljud ändå mixas som en klassisk punkspelning. Gitarrskrän och sång dominerar.

Men det som är det största problemet är att gruppen inte alls känns så intensiv och energisk som ryktet gör gällande. Snarare känns de ganska bekväma och ovilliga att verkligen köra musten ur sig själva och sitt likformiga låtmaterial.

Inte ens ett backdropbyte räddar konserten. Det är möjligt att det är roligt på St Patricks Day hemma i Boston, men programmet på Hultsfreds största scen hade kunnat börja väldigt mycket bättre än med Dropkick Murphys.