Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Band of Horses
Infinite Arms, 2010
Skivbolag: Sony
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-12-22
Hemsida: www.bandofhorses.com

Det är nu hela fyra år sedan Band of Horses släppte första plattan, ”Everything All the Time”. Det känns som en överdrift, men så kom den, såväl som ”Cease To Begin”, att få mycket speltid i såväl stereo som lurar hos mig, och den speciella Seattle-popcountryrocken har haft stor betydelse för tröst, medömkan och glädje i livet de senaste åren, vilket väl gjort att de åldrats väl.?

Jag lyssnade första gången på ”Infinite Arms” i ett slött och trött tillstånd i bilen och jag tyckte att det inte lät så... Band of Horses och den gjorde inget större intryck. Andra gången, även det i bilen, på väg hem från en lång dag i skogen styrde jag kärran genom ett sprakande eldhav av ek- och lövträd i höstlig skrud. Soundtracket kunde inte ha varit bättre och efter ett tag på skogsvägen hade jag höjt volymen så till den grad att varenda djur i skogen delade de ljuvliga tonerna med mig. Roligt nog var det första lyssningen för min fru, som förhöll sig något skeptisk till de nya hästarna. Efter ytterligare en lyssning fäste det dock även för henne.

Visst är det lite skillnad i soundet från tidigare, men så har lineupen ändrats med tre nytilllskott. Men hästarna känns igen och det är i samma altcountryrockiga nordväst-anda - om än något popigare - som de med reverbtunga harmonier och fina stämsånger påminner oss om att älska våra grannar, om hur vacker naturen är och hur ljuvligt vackert och jobbigt trist livet med alla dess avig- och konstigheter kan vara.

Skivan är mjukt sammanhållen med flera låtar (Blue Beard, Way Back Home, Older, Neighbor) som står ut mer än övriga på denna platta som efter ett tag känns som en helt naturlig följd på tidigare två album och förtjänar att nämnas - vilket den givetvis kommer att göra mer än en gång - i musikåret som gått-snattret.?