Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa skivor 2010 enligt Anna Enkvist

Under december, hela vägen fram till jul listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när tio skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken under 2010. Idag presenterar vi Årets bästa plattor enligt Anna Enkvist.

1. The National – High Violet
Första gången jag fick äran att höra The Nationals magiska indierock kuskade jag runt i en minibuss på den engelska landsbygden medan ”Boxer”, albumet från 2007, spelades oavbrutet. The National har sedan starten 1999 alltid levererat världens vackraste och bästa musik och med andra ord var mina förväntningar skyhöga inför New York-bandets senaste tillskott till musikvärlden. Till skillnad från Band of Horses senaste spektakel gjorde det här skivsläppet mig inte besviken. Enough said!

2. The Black Keys – Brothers
Bluesrock är egentligen inte den genre som ligger mig närmast men i vintras var jag så himla less på min gamla musik och näst intill desperat efter att testa något nytt och annorlunda. Som av en slump hittade jag The Black Keys och redan efter några låtar blev jag kär i Dan Auerbachs gudomliga röst. Bara någon vecka efter denna fantastiska upptäckt släppte The Black Keys det grymma albumet ”Brothers”, som med sin högkvalitativa bluesrock fick äran att bli mitt soundtrack för sommaren 2010.

3. The Drums – S/t
The Drums debutalbum var som ett litet hallelujah-moment för mig. Tänk att New York, musikens huvudstad, åter igen har lyckats med att föda fram ett band vars sound låter så nytt, vridet och fantastiskt härligt på samma gång. Hela detta självbetitlade album innehåller låtar som flirtar med ett svunnet 80-tal. Det låter naivt, ungt, innerligt och så himla klockrent. Och på något sätt värker hjärtat nästan sönder av sommarlängtan när de första tonerna möter trumhinnorna.

4. The Radio Dept. – Clinging On To A Scheme
The Radio Dept. är ett av få band som man aldrig behöver bli besviken på. När de släpper nytt håller det alltid hög kvalitet och de levererar ständigt låtar med sitt särpräglade sound som kramar om hjärtat. Även fast det var fyra år sedan föregångaren till detta album släpptes är det inte mycket som skiljer sig musikmässigt men samtidigt känns ”Clinging On To A Scheme” på något sätt väldigt nytt, fräscht och annorlunda. Det är väl helt enkelt något man lär sig efter att ha skapat grym musik i 15 år.

5. Röyksopp – Senior
Norrbaggarna gjorde en helomvändning i och med denna platta. Från energiskt och fartfyllt på det föregående albumet till introvert, mörkt och instrumentalt på detta. Sådana grova kontraster är värda stående ovationer! ”Senior” visar hur bra kompositörer grabbarna i Röyksopp är och visar samtidigt att bra låtar inte behöver vara stöpta i den traditionella ramen. Fler band borde våga chansa och experimentera. Mer kontraster och experiment åt folket!

6. Kent – En Plats I Solen
Kent har gjort ett sådant fantastiskt förarbete med att skapa så många bra låtar och album att deras lägstanivå är nästintill obefintlig. ”En Plats I Solen” är inte deras bästa album men Jocke Bergs låtsnickeri är i vanlig ordning lika klanderfritt som vanligt. Detta album släpptes inför den stundande sommaren och är långt ifrån lika mörkt som föregångaren ”Röd”. Det var ett mycket strategiskt drag från gruppen, för vem vill lyssna på något mörk och dystert under den årstiden då vi svenskar lever fullt ut?

7. Interpol - S/t
Om jag ska vara ärlig var jag inte stormförtjust till en början. Kanske för att jag någonstans hade tänkt mig att hela albumet skulle hålla samma nivå som låten Obstacle 1. Men nu, efter några genomlyssningar, har jag förälskat mig i mörkret och att de bitvis låter som ett modernt Joy Divison. Paul Banks röst låter bättre än någonsin och på något sätt känns det här albumet lite mer innerligare än vad de andra gör.

8. Johnossi – Mavericks
Ända sedan jag hörde Man Must Dance för första gången har jag gillat Johnossi. ”Mavericks”, deras bidrag till musikåret 2010, är en riktig rökare till album. John Engelberts röst fortsätter att skära som en kniv igenom det intensiva gitarrmanglet som har blivit gruppens signum. På detta album finns även de där intressanta och smittsamma melodierna som duon utan några svårigheter har snickrat ihop ända sedan början. Det är svårt att inte tycka om Johnossi när de levererar mästerverk gång på gång.

9. Robyn – Body Talk pt.2
Robyn har äntligen fått hela Sverige att inse vilken otroligt bra artist hon är. Hon tar kommandot över alla scener som hon uppträder på och lämnar ingen oberörd. Tänk att en sådan stor röst och så mycket attityd kan bo i en sådan liten kvinna! Body Talk-serien visar verkligen vilken fenomenal sångerska och låtskrivare hon är men det är ”Body Talk pt 2” som är den bästa. Ibland är det bara så enkelt att efterföljaren är bättre än föregångaren, titta bara på Terminator II.

10. Andreas Söderlund – Daustralien
Efter att ha kämpat med att skriva texter på engelska till Niccokick och Sounds Like Violence bestämde sig Andreas Söderlund för att göra solokarriär och börja skriva texter på svenska. Resultatet blev det mörka och energiska albumet ”Daustralien”. Visst är det skönt att det finns nya svenska soloakter som kan träda fram och slåss om kronan när man är lite less på de gamla? Ibland behövs det någon uppstickare som knäpper de andra på näsan så att de skärper till sig och börjar leverera.

11. Slash – S/t
Mannen med solglasögonen, hårburret och den eviga hatten valde att lägga arbetet med Vevlet Revolver på hyllan för att göra något helt otroligt. Det vill säga, samla ihop de rockigaste rösterna som finns och göra ett album med stor variation och en kavalkad av rocklåtar - som dessutom är riktigt bra. Som allra bäst är det när Andrew Stockdale från Wolfmother och även Ian Astonbury från The Cult får ösa på. Ja, allt är top notch om man bortser från årtusendets sämsta cover på Paradise City.

12. Vampire Weekend – Contra
Många goda indie-ting kommer från New York, som till exempel Vampire Weekend. Kvartetten har trixat ihop sin egen version av indiepop, genom att mixa in 80-talsinfluenser och sedan tillsätta några afrikanska stänk, och har på så sätt vunnit många människors hjärtan. På ”Contra” har de satt fokus på melodier och briljant textförfattande och det kommer med säkerhet göra att de vinner några fler hjärtan. Mitt har de redan som i en liten ask.

Tidigare listor
Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Nina Torbacke
Årets bästa skivor 2010 enligt Anders Nilsson
Årets bästa skivor 2010 enligt Marcus Ulvsand
Årets bästa skivor 2010 enligt Alexander Hellgren