Joyzine

[stäng]

Intervju

Nordman

Nordman revolution- erade Musiksverige med sin debut 1994. Den sålde över en halv miljon exemplar, vilket med dagens mått är 12 gånger platina. Nu är etnopopduon med Håkan Hemlin i fronten tillbaka med sitt sjätte album, ”Korsväg”. Joyzine fick en pratstund med Nordmans mer tillbakadragne hälft, Mats Wester, nyckelharpist och låtskrivare.

– Jag är helt okej med att inte vara i centrum. Nordman har ju blivit synonym med Håkan eftersom han är sångare och frontfigur, men jag får ändå min beskärda del av uppmärksamheten. Vi kompletterar varandra, jag och Håkan. Vi är otroligt olika men jag tror det är bra, vi är som yin och yang.
Men det har inte alltid varit lätt. Under en lång period var gruppen nedlagd och radarparet gick skilda vägar. Under den tiden levde Håkan Hemlin ett hårt liv med droger och dömdes till ett fängelsestraff.
– Det påverkade ju allt. Vi tog en paus i sju år, både som vänner och som band. Håkan levde sitt vilda liv och det var inget för mig. Det var jävligt svårt. Vi bröt helt under den perioden.
Det sista albumet innan uppehållet, ”Här och nu” (1997), blev dåligt marknadsfört och en flopp. Inspelningen var problematisk på grund av Hemlins självdestruktivitet.
– Hur fan gör man när en vän håller på att ta livet av sig? Jag sa åt honom att be om hjälp, ta tag i det, men det tog sju år innan han hörde av sig igen. Nu har han klarat sig igenom det där och det känns verkligen bättre än någonsin. Och vi har blivit två gamla gubbar! Haha!

Comeback?
Det nya albumet har nästintill marknadsförts som Nordmans comeback trots att de släppt två plattor sedan uppehållet, hunnit vara med i Melodifestivalen vid ett par tillfällen och turnerat flitigt. Med ”Korsväg” har Nordman kommit tillbaka med den mest genomarbetade produktionen hittills. Albumet har något som de två föregående inte haft. Dels ett uppdaterat sound, men också en nytändning som kan bero på att Py Bäckman är tillbaka som låtskrivare.
– Vi har alltid skrivit om livet och döden. Jävligt tunga grejer egentligen. Men det ger något nytt att jobba med Py igen. Hon är en jävligt duktig låtskrivare! Och det där med Melodifestivalen... Vi körde liksom vår grej och jag tror folk förstod det. Det enda var väl att vi inte riktigt var med i schlagergemenskapen, men det gjorde inget. Det var egentligen ganska skönt, skrockar Mats.
Era texter handlar mycket om Gud och djävulen. Vad har ni själva för relation till religion?
– Haha, gör de? Vi är inte ett dugg religiösa. Det har väl mest råkat bli så, inte meningen egentligen. Det är nog när Py skriver texterna, haha! Men Gud och djävulen är kontraster. Symboler för det onda och det goda och allt svårt i livet som vår musik handlar om.

Den unga publiken
Jag berättar för Mats att jag som barn på 90-talet växte upp med Vandraren i kassettbandspelaren och att problematiken kring livet och döden kändes väldigt avlägsen. Vandraren handlade helt enkelt bara om en kille som vandrade.
– Jag vet egentligen inte vad som tilltalar barn så mycket med vår musik. Fast vår publik är ändå jäkla bred och just barnen förstår nog inte vårt tunga budskap… eller man ska kanske inte underskatta barn. Men de tycker väl det är spännande. Lite mystiskt.
Och jag måste fråga, har ni sett Nilecity-sketchen om Nordman, Ostman..?
– Haha, vi har sett den. Vi är oerhört stolta över att de gjort en parodi på oss. Jag ser det som en komplimang. Men det kanske inte är menat så egentligen…