Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hultsfredsfestivalen 2003
Hultsfred
2003-06-12
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-06-24
Hemsida: www.rockparty.se

År 2003 var ett svagt musikår i Hultsfred, så väl på papperet som i verkligheten. Festivalen drabbades av tunga bakslag när Linkin Park och The Sounds ställde in med kort varsel. Möjligtvis var det en av orsakerna till att de inte sålde lika många biljetter i år som de tidigare åren. Det måste dock anses som pinsamt när ersättarna är de som gör bäst ifrån sig på hela festivalen.

Det berodde inte enbart på avhoppen att publikintresset inte var lika stort i år (dryga 25 000 är ändå en imponerande siffra), programmet såg helt enkelt inte särskilt spännande ut någonstans. Det var därför inte konstigt att jag såg mindre konserter än jag någonsin gjort i Hultsfred tidigare. Men jag ska göra er tjänsten att kommentera det jag såg i denna något annorlunda (för att vara på Joyzine) krönika. Visst var Radiohead en jättestor bokning för fansen av bandet, men för alla andra var det bara ett stort so what? Ingen annan än fansen kan få ut något av britternas musik på en festival skulle jag vilja påstå. Inte heller Depeche Modes sångare Dave Gahan kan anses som någon direkt spännande bokning, framförallt inte som hans låtmaterial på egen hand sägs vara allt annat än lysande. Och Massive Attack är väl bara gamla och tråkiga? Hur som helst, det fanns dock några band som gjorde riktigt fina framträdanden och då främst – som jag skrev i ingressen – ersättarna!

In Flames och The Hives fick rycka in med väldigt kort varsel, men jag måste ändå säga att de gjorde riktigt bra ifrån sig, de var till och med bäst på hela festivalen tillsammans med de gamla punkarna i Strebers. Göteborgarna i In Flames eldade som vanligt friskt på scenen och trots att ljudet var något tveksamt (vilket man tyvärr måste säga om nästan allt ljud på festivalen, volymen var på tok för låg!) gjorde de allt de kunde och hade bra publikkontakt. Jag kan möjligtvis tycka att de körde lite väl många låtar från nya plattan – som enligt undertecknad inte är speciellt überbra – men de sätter ju inte ihop setet enbart för mig. The Hives rockade också byxorna av Hawaii med sin snabba och framförallt kaxiga punkrock. Att påstå något annat än att Howlin´Pelle är som gjord för att stå på scen vore att begå tjänstefel å det grövsta. Att Strebers skulle vara så bra som de var hade jag däremot inte riktigt förväntat mig, med en pissig starttid klockan ett på lördagen kändes det som en stor skräll att Atlantistältet var fyllt till bredden med folk när de klev på scenen. Sedan var det punkös som gällde i ungefär en timme. Det strålade glädje om bandet och även om låtmaterialet stundtals blir lite väl enkelspårigt var det riktigt bra. Ulke har nog Sveriges mest energiskt vevande gitarrarm. Andra band som bjöd på fin uppvisning var Merciless, Haunted, Randy och The Ark.

Vilka gjorde då störst magplask under den här festivalen? Lyckligtvis spanade jag bara på en enda konsert som fick mig att vilja gråta och kasta så mycket bajs jag bara orkade på artisten, som ni säkert förstår stannade jag inte kvar hela vägen ut, men länge nog för att bedrövas. Det handlar om herr Skinner från England, mer känd under artistnamnet The Streets. De två låtar som vevats flitigt på radio har ju onekligen låtit bra även om jag inte är någon hip-hopfantast över huvud taget. Live blir det dock bara en enda soppa av alltihop, killen spelar – hör och häpna – till stora delar playback och det är ju som ni förstår högst underkänt. Dessutom förvandlas hans småsmarta hip-hop till svulstig machomusik på scen och då låter han inte bättre än den sämsta Dr.Dre-kopia (och då ska tilläggas att jag avskyr doktorn själv). Ett pinsamt framträdande. Jag skulle dessutom vilja göra tummen ner för Unid carbide Productions som hypats något enormt inför festivalen, men som enbart lät som ett enormt trött gubbrockband utan några vitala låtar över huvud taget. Inte konstigt att publikleden glesnade fort. Concretes framträdde i Rookietältet och av musiken att döma är det ett väldigt spännande och välljudande band. Sin karisma bör de dock gå hem och putsa ordentligt på, att stå på scen och bara se tråkig ut är inget som går hem hos den genomsnittlige konsertbesökaren.

Precis som alla festivaler bjöds det på överraskningar även i Hultsfred. Att Keith Flint skulle rocka så hårt som han gjorde var årets största utropstecken. Tyvärr lyckas den forne Prodigy-vokalisten inte locka särskilt många till Pampasscenen mitt i natten mellan lördag och söndag, men de som kom fick onekligen se något bra. Att Keith är ett proffs på scenen är det ingen tvekan om och hans punkiga låtmaterial är faktiskt riktigt spännande. Lite ironiskt då att även Flint var en ersättare. Måste även säga att Opeth överraskade fast åt andra hållet, att de skulle vara så tama och tråkiga live hade jag faktiskt inte trott.

Melody Club drog stor publik men jag vet inte om de var bättre än någon annan, inte alls dåliga men inget man kommer ihåg. Bra scenframträdande, men i ärlighetens namn ingen vidare spännande musik. Det omvända gäller för The Dandy Warhols, de bjöd Pampaspubliken på en kavalkad av riktigt bra pop/rocklåtar med reklamlåten Bohemian like you i främsta ledet, men utstrålningen saknas fullständigt. Om de bara satsat mer på publikkontakt istället för att stå där som ett par onåbara kufar hade deras spelning kunnat bli riktigt bra. Förutom de två svenska fullträffarna på Hawaii som jag redan nämnt utdelas dessutom en eloge till Queens of the stone age och Audioslave för riktigt bra framföranden på stora scenen. Synd bara att regnet piskade ner under stora delar av de sistnämndas framträdande.

Som avslutning är det bara att återigen konstatera att Hultsfredfestivalen är en enorm fest som man inte vill vara utan och även om årets musikaliskautbud var lite i klenaste laget hade vi som var där otroligt skoj. Jag tror allt att Rockparty vill revanschera sig lite till nästa år, då kan vi nog vänta oss jackpott i spännande artister!