Joyzine

[stäng]

Intervju

Soilwork

Det fortsätter att gå bra för Helsingborgs Soilwork trots att vägen mot toppen knappast varit spikrak. Sångaren Björn ”Speed” Strid mötte upp på Arvikafestivalen och talade om sprit, flyktade gitarrister och urtjusiga bandmedlemmar.

– Kalla mig musikfascist, men det måste bli ett slut på det här jävla tramset, suckar Björn ”Speed” Strid och tar en djup klunk ur sitt plastglas med white russian.
Man kan nästan se hur ögonen gnistrar innanför de mörka solglasögon han bär eftermiddagen till ära. Orsaken till upprördheten är hans genrekollegor, småglin som inte kommer i närheten av Soilwork vare sig vad det gäller spel- eller kompositionsskicklighet, men som likväl profiterar på dess framgång.
– Det jag är mest kritisk emot är utvecklingen i studio, sen vad man gör live, visst jag kan förstå att det blir svårare att göra live och att det fuskas lite hit och dit, men just i studio, säger han några minuter tidigare. Kan man inte göra det i studio ska man inte göra det. Det har skett en hemsk utveckling i studio med a-tune och pitchcorrection. Det hör man mer och mer i metalmusik. Alla de här banden som har kommit post-Soilwork och In Flames, där är det till 90% så vansinnigt mycket a-tune, det har blivit som att alla kan sjunga. Det är lite gruff i versen och i refrängen blir det så fruktansvärt platt och äckligt, den grejen har ingenting med metal att göra någonstans. Jag vet sångare som har skrikit sig igenom hela låtar och det som hörs ut är något helt annat.
Jag kan inte göra annat än att böja mitt huvud i bifall och låta Speed fortsätta sin utläggning.
– Jag ska inte förneka att det är lite frustrerande att vissa av de gängen blir mer populära än oss, men så är det och kommer alltid att vara. Vem som helst kan gå in i studion och skråla lite och man hör att det är fixat hela vägen. När du lyssnar på en Soilwork-platta är det inte en ton som är a-tunead. Jag jobbar röven av mig, jag tränar som fan på att sjunga och älskar att göra det så klart, men sen är det folk som adapterar en stil. De tänker att så där kan jag inte sjunga men det ordnar sig säkert och så är det någon jävla studiosnubbe där som säger att ”äh det är lugnt det fixar vi i a-tune”.

Bye-bye Frenning
Vi sitter i ett varmt backstagetält vid Arvika- festivalens näst största scen Apollo och kan på avstånd höra hur portugisiska Moonspell lägger ut sina depressions- serenader. Att döma av den här artikelns inledning kan det tyckas som att sångaren är på dåligt humör, men det är en missvisande bild. Entusiasmen bubblar helt enkelt över när vi berör ämnen som appellerar känslorna inombords. Han beskriver tillståndet i gruppen den här sommaren som hälsosamt och titulerar sig själv bandmamma. Men så kommer det:
– Jag vill att alla ska vara sams medan Ola Frenning kanske vill att alla ska bråka hela tiden.
Det ligger en viss ton av ironi i rösten, men samtidigt hörs det att det är ett påstående som inte helt saknar verklighetsgrund. Gitarristen sparkades ut ur gruppen tidigare i år och Speed tvekar inte en sekund på att det var rätt beslut att ta.
– Vi kände att vi inte funkade med Ola Frenning längre, varken personkemin eller det musikaliska funkade och då fick vi ta beslutet att han fick gå, konstaterar sångaren krasst.
– Man förändras med tiden, vi har funnits så pass länge och ibland får man ta sådana här beslut. Det var inget beslut som togs över natten, verkligen inte, utan vi kände mer och mer att det funkade inte. Han ser inte på vår musik som vi andra gör, vi vill ta den längre och han vill köra mer rakare för att vanligt folk ska förstå. Han uttryckte det som att han är trött på uppvisningsmusik och visst det kan jag förstå, men jag tycker att man kan göra något mer catchigt och ändå behålla finesserna i det. Jag skulle aldrig få för mig att köra grejer som jag inte gillar själv, det skulle inte funka i längden. Jag säger inte att han är sådan heller, men det började kännas mer och mer som en business än som ett band.
Tycker ni själva att ni kör uppvisningsmusik?
– Nej jag har aldrig sett det så, men man märker ibland att folk tycker att det verkar svårt. När vi kör en låt som Rejection Role är det så basic man kan köra.
Uppvisningsmusik eller inte och även om bandet enligt Speeds utsago mår bra idag, det faktum att gänget inom loppet av några år tappat båda sina gitarrister måste påverka ganska mycket.
– Man kan väl säga som så här att det var ett stort avbräck när Peter (Wichers /förf.anm) hoppade av eftersom han gjorde mycket av låtarna. Ola har också varit involverad och gjort en del grejer, men vi kände att när Peter slutade stod vi inför en stor utmaning.
Wichers position fylldes tillslut av Daniel Antonsson och under sommarens festivalspelningar fyllde trumslagaren Dirk Verbeurens gamle Scarve-polare Sylvain Coudret den vakanta platsen som lämnades efter Frennings uttåg. Jobbet att hitta en permanent ersättare ligger precis i startgroparna.
– Det är otroligt svårt, vi får helt enkelt känna på det. Det är ett stort beslut, vem som helst kan inte spela i Soilwork. Det kräver sin man både på det personliga och det musikaliska planet.
Relationen till Ola Frenning verkar i dagsläget vara långt bortom räddning.
– Det känns bara som att det blivit bättre stämning i bandet. Han kändes väldigt negativ och även om han tog tag i många saker var det precis som att han spred en osämja inom bandet. Han tycker nog inte om oss särskilt mycket.
– Han kände sig sviken och det får mig ännu mer att känna att vi tog rätt beslut. Han kanske inte inser hur han har varit. Hur han har betett sig i vissa situationer både musikaliskt och personligt. Det är många grejer bakom själva beslutet och det finns ingen anledning att tjata om det i en massa intervjuer. Vi hade våra anledningar och vi känner att den kontakten vi hade med honom innan hade försvunnit.

”Som ett jävla vrak”
Utanför tältet sitter bandets rockstjärna, basisten Ola Flink, med en halvdrucken flaska ljus blasköl i handen och blickar ut över det ödsliga backstage- området, keyboardisten Sven Karlsson kommer in och blandar sig en grogg och stämningen bland de kvarvarande medlemmarna i metalorkestern tycks vara avslappnad.
– Vi har inga problem att sitta på en buss och vara helt tysta i timtal, konstaterar sångaren.
Och spriten är de heller inte sena att tacka nej till. Speed kastar en blick på det uppdukade bordet som står i ett hörn.
– Vi har fått en jävla massa sprit i alla fall, skrockar han och dricker återigen av den vitgrumliga vätskan i glaset.
– Jag är en spritdåre, konstaterar han. Flink kommer tillbaka nu, han har haft en liten nykterhetsperiod, men börjar komma tillbaka. Dirk dricker ingenting, han håller ställningarna vilket vi är hemskt tacksamma för. Han håller kontakten med omvärlden och sitter vid datorn hela tiden. Det är tur att vi har honom annars hade det gått käpprätt åt helvete.
– Visst jag dricker mycket, men när jag är hemma är jag en väldigt sund människa. Jag tränar varje dag och äter nyttigt och dricker mycket vatten, men på turné blir jag som ett jävla vrak. När vi kommer till en festival då…du ser ju själv, jag sitter här med white russian. Det är rätt skönt att ha den här kontrasten, det är inte roligt att dricka hemma.
Men trots ett flitigt alkoholintag vill vokalisten inte ställa upp på att turnélivet skulle vara särskilt mycket mer slitsamt än något annat.
– Egentligen är det inte så hårt, har du ett sju till fyra jobb hemma som du tycker är sådär då tär det precis lika mycket på dig psyksikt som om du skulle vara ute och supa och svina och flyga hit och dit. Jag tror det är så i slutändan faktiskt, även om man känner sig mer direkt sliten av att turnera.

Flink är en hunk
Björn ”Speed” Strid är ingen liten uppenbarelse där han sitter tillbakalutad i den för ändamålet inbaxade soffan. Med kompakt kroppshydda, rakad skalle och ansenlig längd är han knappast sinnebilden av någon man gärna skulle springa på i en mörk gränd sent en fredag.
– Jag är ganska nöjd med min längd, det är en av få grejer som jag verkligen är nöjd med, ler han bakom solglasögonen.
– Jag tycker det är ganska kul att synas, det gjorde jag väl inte så mycket när jag var liten, det är nog så att jag tar igen det. Det handlar inte om att man ska bli någon linslus, utan jag tycker det är kul att få uppmärksamhet för det jag gör och då menar jag även på bild.
Är du snygg på bild då?
– Ibland, det finns många hemska exempel också, men visst, det finns bilder där jag varit väldigt nöjd med mig själv, absolut.
Men ska man börja bedöma utseende i Soilwork-lägret finns det ändå en snubbe som utmärker sig mer än alla andra, ni som sett Helsingborgsdynamiten live vet precis vad jag snackar om.
– Jag tycker att vi har en av världens snyggaste basister och det är Flink, han är en oslipad diamant. Oj, oj, oj vilken modell, jag lovar dig. Han har en sån kropp, han kan käka tre chipspåsar per kväll och så har han en jävla feja som hade passat i vilket modemagasin som helst. Jag tror inte chipsen kommer ifatt honom, han är en sådan senig jävel som har allt gratis. Han är en hunk och dessutom är han längre än mig, berömmer sångaren sin bandkamrat.
– Jag skulle inte kunna se mig själv i det här bandet utan honom. Inte för att jag tror att han ska sluta, men jag ser honom som en klippa, han har varit med ända sedan början också. Han är en fantastisk scenpersonlighet dessutom. Det är någonting som påminner om Cliff Burton med honom.
Kanske är sättningen i Soilwork stabil för ytterligare en tid framöver trots allt.