Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Jayhawks
Debaser Medis, Stockholm
2012-03-01
Av: Peter Sibner
Publicerad: 2012-03-02
Hemsida: www.jayhawksofficial.com

En skilsmässa är resultatet av att två parter efter långt övervägande kommer fram till att de faktiskt klarar sig bättre utan varandra. I fallet med Mark Olson och The Jayhawks är det väldigt tydligt varför de en gång separerade. Och det är faktiskt synd att de beslutade sig för att förnya sina löften.

Jag är för alltid ett hopplöst offer för amerikansk countryrock, åtminstone den förgrening som fortfarande hyllar sina folkmusikaliska rötter. Hela genrens bästa album någonsin är Minnesota-bandet The Jayhawks ”Rainy day music”, en otroligt kompetent samling finstämda och i viss mån radiovänliga americanarocklåtar som fungerar i alla sammanhang och trots sitt lättillgängliga anslag har en väldigt speciell atmosfär. Även riktigt inbitna folkrockfans har bidragit till att sätta allmänt accepterad kvalitetsstämpel på skivan och jag trängs följaktligen med både en och två Dylanologer på Debaser.

Mark Olson startade The Jayhawks tillsammans med kompisen Gary Louris redan 1985, men hoppade av tio år senare för att göra annat. Som så ofta i countryrockens värld var det en odramatisk skilsmässa, fjärran från hårdrockens rättshaverier och blodtörstiga nöjesadvokater. Jayhawks fortsatte utan Olson och släppte tre skivor innan konstellationen bakom bandnamnet spreds på annat håll. Mark Olson har sedan avhoppet ägnat sig åt sina egna soloprojekt. Flera av dem är riktigt bra, inte minst ”The Salvation Blues” från 2007.

Louris och Olson har spelat en del tillsammans sedan dess, men förra året återskapade de till slut The Jayhawks och släppte en ny och efterlängtad platta, ”Mockingbird Time” och det är med denna man nu turnerar USA och Europa runt. Eftersom jag ofta funderat på hur mycket större och bättre Jayhawks hade varit om grundaren Olson stannat i bandet längs vägen blev jag ganska förvånad när skivan var lite av en besvikelse. Men så är det, skivor kan ofta bli det om de är sedan länge emotsedda. Men en väl sammansvetsad rockgrupp misslyckas sällan i livesammanhang.

Efter att den underhållande Chuck Prophet dominerat scenen och öppnat showen på Debaser får jag tyvärr svaret på varför Jayhawks gjort sina absolut bästa låtar under perioden då Olson stod utanför bandet: Olson är OK, men Gary Louris är den stora stjärnan.

Jayhawks öppnar med några nya spår som inte alls sitter i ryggraden, ljudet är kass, stämmorna sitter fel och det är otajt. Men några låtar in i spelningen faller rytmerna på plats, ljudkillen får ordning på sitt liv och man förväntar sig att det magiska soundet från ”Rainy day music” ska infinna sig. Och det gör det, men först när Mark Olson kliver bort från mikrofonen och koncentrerar sig på sin kompgitarr. Och det sker alldeles för sällan.

Den första euforin kommer i A break in the clouds, med låtskrivaren Louris på sång. Den andra euforin kommer med Angelyne, återigen med låtskrivaren Louris på sång. Den tredje euforin är den magiska Tampa to Tulsa, med låtskrivarna Louris och trummisen Tim O’Reagan på sång. Ni fattar. Konsertens tre bästa ögonblick är låtar som Mark Olson varken varit med och skrivit eller för kvällen är med och sjunger.

Jayhawks tidiga material är liksom den nya skivan ganska bra, men ingalunda magiska. Det blir också tydligt på scenen. Med Mark Olson i förarsätet låter Jayhawks ungefär som ett kompetent coverband med tydliga influenser av Beatles och The Byrds. Men det lyfter aldrig, ofta på grund av lite onödiga tempoväxlingar, stämsång som inte behövs och syrliga sjuackord i tid och otid. När Gary Louris tar över känns det som jag inbillar mig att det skulle kännas om Bosse Bildoktorn plötsligt klev in i mitt garage och styrde upp min trasiga gräsklippare.

Olson kliver snällt åt sidan och spelar suverän gitarr på Louris låtar, men han ser lite skeptisk ut och naturligtvis vill han hellre spela sådant han själv varit med och skapat. Publikens gensvar blir klart mycket starkare vid Louris låtar, men efter varje höjdpunkt byter bandet spår med något stycke från Olson och Louris gemensamma era. Det är synd, för Olsons trevliga kompgitarrspel hade varit en höjdare i låtar som In the eyes of Sarah Jane, Tailspin eller Caught with a smile on my face om de bara tagit med dem i setlisten.

De riktigt hardcore Jayhawks-fansen tycker garanterat att jag är en idiot. Kanske har jag i min enfald råkat fastna för den mer progressiva perioden i bandets historia, de låtar jag älskar kanske inte anses vara det ”riktiga” Jayhawks? Det finns ju trots allt folk som gillar Dylan enbart baserat på de syntknarkade grejer han gjorde på 80-talet, och en hel massa människor tycker ju alltid att den senaste Metallica-plattan är den bästa.

Men faktum kvarstår. Mark Olson är bättre utan The Jayhawks, och framförallt är The Jayhawks klart bättre utan honom. Både vid skrivbordet, i studion och på scen.

När Gary Louris håller i trådarna är de faktiskt tidernas bästa countryrockband.