Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Raubtier
Från Norrland Till Helvetets Port, 2012
Skivbolag: Despotz Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-04-25
Hemsida: www.raubtier.se

I ystert manglande Fafnesbane slår det mig. Raubtier är hårdrockens svar på Drängarna. Skrivet med positiva undertoner.

Dels har vi så klart det musikaliska faktum att det handlar om lättillgänglig musik med stor hitpotential som snabbt sätter sig och som det är omöjligt att inte tralla med i vare sig man vill eller inte.

Men framförallt syftar jag förstås på den där egenskapen att det enligt ett tjusigare etablissemang är strikt förbjudet att gilla gänget som står ut på ett alldeles för tydligt sätt och inte räknas som ”riktigt rumsrent”. Trots det är publikskaran oerhört stor och bandet firar stora triumfer.

Raubtier har allt de där. De är inte ystra drängar som till smittande popmelodier sjunger om att knulla på höskullen, utan svartsynta vintermän som sjunger om krig, diesel och djävelskap till minst lika trallvänlig metalmusik. Stilpoliserna går i taket, storpubliken jublar. Det är lite samma fenomen. Inga andra jämförelser nödvändiga.

Med den utsvävningen avklarad kan snabbt konstateras att Raubtier gjort sin mest varierade skiva till dags dato. Debutens Rammstein-mangel går hand i hand med den lite mer symfoniska sida som smög sig in på ”Skriet från vildmarken” och Hulkoff har till och med smugit in två urtjusiga ballader – Allt förlorat respektive Dit vinden bär. Nyanserna är tydliga trots att den inarbetade Raubtier-formeln är intakt.

Har man gillat gruppen innan är det inget som kommer förändras med den här skivan om vi säger så.

Jag håller faktiskt ”Från Norrland Till Helvetes Port” som betydligt starkare än sin föregångare och inte långt efter debuten. Här håller så gott som varje spår hög klass med smittande melodier och nästan löjligt hårda riff. Hulkoff beskrev gruppens sound genom att framhärda att allt de gör är inklätt i pansar när vi språkades vid här om veckan. När man lyssnar på den här skivan kan man inte annat än att peka ut det som en klockren varudeklaration.

Något pansar hade aldrig Drängarna...