[stäng]

Reverend Bizarre So Long Suckers, 2007 Skivbolag: Spikefarm Records Av: Carl Potvin Johansson Publicerad: 2008-04-18 Hemsida: www.reverend.shows.it

---

Som jag nämnde i en tidigare recension (Earth) är Reverend Bizarre inte för alla. En del vill ta livet av sig när de hör dem. Men det, skulle jag säga, är något av en överdrift. Det finns en mängd andra metalband som är mer passande för den beskrivningen. Men gillar du fart och fläng är detta inte bandet för dig.

Denna finska powertrio har sedan 1995, med egna ord, inte spelat annat än ”puritanist doom”. De kallar det för ”a pure example of genre-religious musical supremacy”. Ett visst mått av självironi går att skönja i det numera nedlagda bandet. Det är hård och långsam doom-metal som inte gör några som helst anspråk på att vara någonting annat, och de är hur bekväma som helst med det. Med det sagt betyder det inte att de låter likadant hela tiden, vilket de inte gör.

Detta är alltså Reverend Bizzares avskedsplatta, därav namnet ”So Long Suckers”. De har med denna inräknat hunnit med 3 fullängdsalbum och ett gäng EP:s därtill. Dessutom har de legat tvåa och etta på den Finska singellistan med två låtar, 20 respektive 16 minuter, som båda spelades en hel del på radio. Vågar jag säga, only in Finland?

Det är inget kort och avsnoppat slutverk som Reverend lämnar oss med. Det är en dubbelplatta som klockar in på 130 minuter, och är ett värdigt slut på pastorns liv.

De som tycker att de långa kompositionerna på disc ett är sega och långdragna – då två nummer närmar sig halvtimmen – och efter sådär 45 minuter frågar sig om gitarristen Peter Vicar inte kan ta ett solo, finner nog skiva två betydligt mer intressant. Där händer det plötsligt lite mer saker. Även om de nästan är lika långa, tar sig låtarna andra former och det vävs in och ut mellan stillsamma och hårda partier, och det svävas ut lite mer.

Men första skivan är inte alls dålig, det segt tunga, släpande soundet har sin charm. Speciellt tillsammans med Albert Witchfinders stämma, som är högmodig, men mjuk. Men det som Witchfinder gör ännu bättre, är att spela bas. Han spelar levande och varmt vilket bidrar mycket till helheten. Utrymme ges ofta för utflykter längs med bashalsen, och i sista låten Anywhere Out of this World, inleder han med vackert melankoliskt basspel värt att notera.

Jag är glad att min sambo tog med mig på en av Reverends sista spelningar i Turku, hösten 2006. Chansen att se dem live är nu förbi, men ”So Long Suckers” är en bra skiva som saknar bäst före datum, och som är värd sin plats i skivhyllan.

All hail the reverend!

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer