Recension - Skiva
I ett spår –
Losers’ Ballet – fortsätter tyska
Deadlock på den
Dimmu Borgir-inspirerade väg som dominerade 2005 års lysande Lifeforce-debut ”Earth.Revolt”. I övrigt har gänget utvecklat sin musik och travat iväg i en helt annan riktning. Dock utan att på något sätt tappa sin briljans.
Jag rådiggade ”Earth.Revolt”, men frågan är om jag inte tycker att ”Wolves” är ännu bättre. Symfonisk black metal har bytts mot rock n’rolldöds av det melodiska slaget. Förebilderna har växlats från Dimmu Borgir och
Cradle Of Filth till
Dark Tranquillity och
Nightrage. Så långt inte mycket att lyfta på ögonbrynen åt. Mer än att tyskarna lirar sin västkustmetal, komplett med
In Flames-slingor, på ett alldeles lysande sätt.
Vad som gör ”Wolves” unik är de kvinnliga sångmelodier som tillåts dominera. Här snackar vi inte stereotypt kvitter a la symfoniblack eller flåsande gothsång med porrattiraljer i bakfickan. Vad Deadlock gör är att de låter sin aggressiva deathrash möte betydligt mer lättillgänglig rock, bestyckad med kvinnlig sång. Tänk
Lambretta och ni är inte långt borta från sanningen.
Sabine Weniger låter som en kaxig bimbo hämtad direkt från reklamradion när hon okonstlat flyter ovanpå den hårda musiken. Det borde låta lismande och mer än lovligt inställsamt, men det är förbannat bra. Jag begriper mig inte på hur Deadlock lyckas få ihop de olika elementen utan att det blir sökt eller konstruerat, men de gör det. Faktum är att musiken inte alls tappar i hårdhet och slagstyrka på grund av tilltaget.
”Wolves” borde tas som ett exempel på att det inte alls behöver vara fel att hämta inspiration över genregränserna. Det går att flirta med kommersiella intressen utan att det blir
Killswitch Engage eller, ve och fasa,
Psych Onation av det. Deadlock har vågat utvecklas och de har gjort det så storstilat att jag inte utesluter en hög listposition när det blir dags att sammanfatta året som gått.
Relaterat
Deadlock (2008-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer