Joyzine

[stäng]

Intervju

Union Square

De kämpade i många svåra år, sedan vann de två tävlingar och plötsligt stod majorbolaget Warner och knackade på dörren. Ett naturligt steg om man har kämpat hårt under längre tid menar Union Squares gitarrist Sebastian Gustafsson och lättar samtidigt sitt hjärta om MTV och gruppens genomtänkta stil.

Det är svårt att svara på om det är ett resultat av den nya musikbranschen där nedladdningen frodas och skivor inte längre säljer eller inte, men nog är det så att fler och fler band blir väldigt medvetna. Det fungerar inte längre att bara rota längst ner i tvättkorgen och gå ut på scen och tro att musiken ska tala. Det krävs ett helt paket och större tänk om man ska lyckas. Inte konstigt att antalet kostymband ökat markant och att fagra pojkar med häftigt yttre skördar framgångar inom den lite hårdare musiken.
– Jag gillar band där det inte ser ut som att det är grannen i huset jämte som kommer ut, utan att man känner att det är en unison känsla i hela gruppen och att det på något sätt finns en röd tråd, konstaterar Sebastian Gustafsson, gitarrist i albumdebuterande punkorkestern Union Square. Det innebär inte att man behöver bli ett kostymband som My Chemical Romance eller The Hives utan bara att bandet är ett band på något sätt.
Union Square är knappast att betrakta som ett kostymband, men precis som så många andra idag har de tänkt till en gång extra när det gäller framtoning.
– Vi har en medveten stil och en väldigt unison sådan inom bandet. Alltså, bandet har varit en så stor del av våra liv under så jävla lång tid, när jag är med mina polare är jag ändå snubben från bandet. Vi klär inte ut oss för att ha en viss stil när vi är med bandet utan vi ser likadana ut hela tiden och vi gillar tatueringar och hela den här grejen.
Orkestern kommer precis som en annan framgångsrik hårdare akt, Sonic Syndicate, från Falkenberg (”Falcon är ju härifrån så det är väl någonting med ölet” skrockar Sebbe) och det finns fler gemensamma nämnare än hemorten. Utan att på något sätt göra någon musikalisk jämförelse kan man säga att båda gängen tillhör gruppen av unga uppstickare som förstått att det visuella också är viktigt när man ska marknadsföra musik. Till den skaran kan likaledes framgalopperande Dead By April adderas.
– Vi sneglar ju inte på varandra och tänker att vi måste bli mer si och så. Men vi tillhör ju samma generation om man nu tar oss tre som exempel och omedvetet eller undermedvetet tror jag att det blir så att man på något sätt har en röd tråd och liknande stilar. Det ser fräschare ut och är anpassat för 2008.

Bara dokusåpaskit på MTV
Det är inte bara ett fräscht utseende som ligger i tiden. Det är dessutom på modet att tävla i musik och på sin väg fram till majorkontraktet med Warner (som nu lanserar debutalbumet ”Making bets in a burning house”) passade den melodiösa orkestern på att vinna två tävlingar. De toppade så väl Bandit Unsigned som MTV Nordic Unsigned.
– Är det så att man behöver anmäla sig till en tävling för att synas så gör man det, konstaterar gitarristen sakligt när vi snubblar in på ämnet.
Risken att folk ska börja vifta med selloutflaggor och föraktfullt mumla om prettyboys och tävlingsprodukter viftar han effektivt bort.
– Vi har hållit på så jäkla länge så det går inte att säga att vi bara har haft en jävla tur och fått allting gratis. Vi har alltid jobbat hårt som fan och målmedvetet.
– De som tycker sådär finns garanterat också, men vi vet vad vi håller på med och folk kommer alltid ha åsikter och tycka saker och ting. Jag menar folk tror att man blir världens drygaste person bara för att man helt plötsligt hamnar på ett majorbolag och släpper en musikvideo. Det är inte så mycket vi kan påverka, folk kommer alltid tycka vad de vill och ha uppfattningar och sen är det upp till oss själva att vara de vi är och köra vår grej. Vi bryr oss inte om folk tycker att det är sellout att vara med i en MTV-tävling. Att sitta på en industri som de människorna gör och jobba sju till fyra är inte våra ambitioner och då tar man alla chanser som man kan för att komma därifrån, slår han fast med eftertryck.
Vilken av de två tävlingarna som varit till störst nytta för gruppen tycks det inte råda någon som helst tvekan kring.
– Vi har haft en jäkligt bra push från Bandit, de har ställt sig hundra procent bakom oss och det är vi innerligt tacksamma för. Det är ju svårt att få full uppbackning och Bandit har varit helt grymma. MTV Sverige spelar väl musikvideos mellan två på natten och tre på eftermiddagen när ingen är hemma och tittar. Annars är det ju bara en massa dokusåpaskit och The Hills och rikemansflickor som fyller 16 bast, hur intressant är det att kolla på det? Jag tror inte att MTV är så jättestort i Sverige, men det är ju bättre att synas över huvud taget än att inte synas alls, all publicitet är bra.

”Jävligt flummigt”
På det aktuella debutalbumet hörs en drivig punkvariant med emotionell vibb och framförallt starka melodier. Att stoppa i fack är både löjligt simpelt och totalt omöjligt beroende på hur fin i kanten man vill vara.
– Det folk ofta säger är punkrock eller skatepunk och punkrock kan jag hålla med om. Jag vet inte vad skatepunk är, men visst det är säkert skatepunk om folk säger det. När vi personligen säger något är det typ punk, rock eller alternativrock, reflekterar gitarristen och spinner vidare.
– Melodier och energi är det som varit våra grundstenar i alla år, det är det som har följt med från början. När vi startade bandet för nio år sedan hade ingen av oss ens tagit ett ackord på en gitarr så det var onekligen från scratch, vi kunde inte ett piss. Ambitionerna och musiken har varit hyfsat samma hela tiden, men vi har utvecklats en del.
Med andra ord har bandet som idag, utöver Sebastian, även består av gitarristen Joel Nilsson, trummisen Niclas Lindqvist och sångaren/basisten Patrick Stenborg kommit väldigt långt sedan dag ett. Men trots det ganska putsade uttrycket är inspirationskällorna många.
– Vi är själva för mycket tyngre musik och gillar hardcore som Comeback Kid, Rise Against och Raised Fist, samtidigt som vi alltid gillat bra melodier. Millencolin var ett av de banden man lyssnade på när man växte upp och startade bandet. Idag kanske det inte är lika aktuellt, men på den tiden var de en stor influens och min första skiva var ”Dookie” med Green Day.
Blandningen har blivit väl mottagen och recensenternas ord betydligt mer positiva än vad undertecknad hade väntat mig. Med tävlingar, en snygg look och lättillgänglig punkrock i bagaget hade man lätt kunnat förvänta sig att Union Square skulle vara ett sådant där band som kritiker inte ”får” gilla. Men uppenbarligen inte. Det enda Sebastian reagerat på var recensionen i Svenska Dagbladet.
– Det är en sak om de skriver saker som jag själv kan relatera till och förstår, men om de skriver att vi är ett pojkband som har gått vilse mellan Backyard Babies och Evanescence då tycker jag att det är jävligt flummigt. Då undrar man om de ens har lyssnat på plattan, frustar han.

Dags att breaka
Med en förestående hype och ett drivigt och melodiöst debutalbum i ryggen har den stora skivkoncernen som stämplar sitt sigill på gruppens omslag förstås bara en förhoppning för sina nysignade ungtuppar.
– De förväntar väl sig att vi ska breaka rätt bra i år och det gör vi själva också. Jag menar, det är den här möjligheten vi har spelat för och kämpat för under alla år så jag tror att vi har ganska jämlika förväntningar på allting.
– I min värld får allting ta den tid det tar, men breaka innebär att vi tar nästa steg. Håller man på i nio år tar man hela tiden steg upp på trappan och nu har vi ramlat in i det offentliga ljuset och den stora musikbranschvärlden. Det handlar inte om att bli lika respekterade som Foo Fighters på ett år, men det handlar ändå om att göra ett avstamp så att folk känner till att vi finns med i bilden. Det är viktigt att inte bli en dagslända. Att komma och släppa en platta och nästa månad har ingen en aning om vem man är.
Med en sådan inställning infinner sig förstås stora krav att prestera. Så väl från egen som bolagets synvinkel.
– Ja det gör det ju absolut, men det gör det alltid om man ligger på en major. Det går inte att inte prestera, men det är bara motiverande. Vi är ju här för att prestera, det ligger lika mycket vikt i det för oss själva. Den enda skillnaden är att vi inte droppar oss själva, men de kan droppa oss.