Joyzine

[stäng]

Fem korta

Nanuh

Fem korta frågor till Lars Söderberg, mannen bakom svårdefinierade electroprojektet Nanuh...

Vad var det som fick dig att dra igång det här projektet?
Nanuh föddes ur någon form av egenterapi-session. Jag hade precis börjat snickra på min egen lilla hemstudio och undrade om jag över huvud taget kunde skriva något annat än hård musik (då jag hade varit exceptionellt engagerad inom sådana genrer under flera år). Jag var lite småtrött på min insnöade musiksmak och death metal-baserade skivsamling - och började experimentera med att göra musik på annat sätt och enbart på egen hand: Så fritt som möjligt och utan något särskilt mål. I och med att jag tidigare varit notoriskt envis med att hävda att jag själv inte kan sjunga så tog jag mig i kragen och tänkte att jag i alla fall kunde försöka nu när det inte fanns några specifika regler - och ingen publik som dömde. Så man skulle kunna se det som en terapi-grej, initialt.

Du har sysslat med jazz, pop och rock såväl som death metal, på vilket sätt har det påverkat Nanuh?
Mycket - snackar vi ackordföljder och harmonier så kommer mycket ifrån rocken och dödsmetallen. Och faktiskt även från klassisk musik som jag var aktiv inom under några år. Jazzen har bidragit med lite roligare/annorlunda utformning av ackord, klanger och melodier - och självklart även trummässigt. Popmusiken spelar ju en stor roll för det mjukare och rakare i musiken. Sedan handlar det ju så klart mest om känsla - många som hört Nanuh har svårt att kategorisera musiken och frustrations-namedroppar en massa band och genrer som jag aldrig hört talas om. The usual - det är svårt att vara banbrytande även om jag faktiskt tycker att Nanuh låter väldigt annorlunda jämfört med mycket annat.

Kommer det att bli några liveframträdanden efter släppet av debutalbumet?
Siktet är ställt på att gå live - självklart. Däremot är det ingen picknick att hitta kompetent folk som har tid, möjlighet och lust att gå live med Nanuh. Som tur är har jag många duktiga musikervänner som verkligen gillar min musik - och då är det mest en fråga om var, när och hur för att få loss musiker. Jag vägrar att gå live med 99% backtracks - då skulle jag lika gärna kunna stoppa i en CD och mima. Och det är inte min kopp te. Nanuh ska vara en upplevelse - både på CD likväl som i livesammanhang.

Sedan - i ärlighetens namn - är jag inte jätteintresserad av att spela live bara för att ha några gig i bagaget. Många band tar vilka spelningar som helst och även jag har gjort det med andra band. Det resulterar i frustration, ekonomiska förluster och allmän cynism över att enbart spela inför en publik som kan räknas till de närmast sörjande. Nu säger jag inte att jag väntar tills Nanuh fyller Globen (yeah right!) men om jag ska ta med mig en massa livemusiker som ställer upp så ska det erbjudas kvalitet för alla.

Du beskriver din musik som varm äppelpaj fylld med ångest, var i musiken finns äppelpajen?
Min musik är en varm kaka byggd på kärlek, lager på lager-principen och sjukt mycket smör. Och vad är godare än äppelpaj? Jag ser det hela som en metafor för det avgrundsdjupa och svarta (ångesten) och det mjuka (äppelpajen) som återspeglar trygghet och vardag. Vardag kan å andra sidan också tolkas som något slentrian- och ångestbetonat. Så allt går hand i hand precis som med allt annat här i livet. Ups and downs. Och i mitt fall lät jag en god efterrätt symbolisera det mindre depressiva i min musik. Självklart hade jag kunnat likna Nanuh med en påse smärtstillande tabletter men jag skar ner på det pretentiösa för att slippa associeras med något som jag inte kan stå för.

Nämn tre artister som passar att äta äppelpaj till?
1. Sigur Rós - Komplex, händelserik men ändå enkel musik med mycket eftersmak. Musik som passar bra som sällskap till en god efterätt.
2. Esbjörn Svensson Trio - Låten When god created the coffee break säger väl allt?
3. Meshuggah - Jag älskar Meshuggah. Kaotiskt men ändå rakt. Kanske blir lite bulimiskt att äta äppelpaj till men jag gillar kontrasten.