Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Stone Sour
Arenan, Stockholm
2010-11-18
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-11-19
Hemsida: www.stonesour.com

En för lågt mixad sångmick är vad som står mellan Stone Sour och den där riktiga magin den här kvällen. Har man en av rockvärldens bästa röster i frontlinjerna vore det så klart väldigt synd att inte ta tillvara på detta.

Det faktum att Corey Taylor mixas aningen för lågt gör att den sista dimensionen av jänkarnas rocksound går förlorad. Han sjunger riktigt bra, han skriker minst lika bra, men i de larmigaste passagerna av Stone Sours låtar drunknar han en aning. Tyvärr. För precis som vanligt är han på ett strålande humör och visar sig från en sprudlande sida trots att det är ännu ett gig bland mängder på den outtröttliga turné gänget är ute på.

Han har setts än mer uppfodrande och hans sång kunde som sagt ha gått igenom bättre. Men det där är egentligen petitesser som antecknas i kanten när det hela efter si så där en och en halv timme ska sammanfattas. Corey Taylor är en man med oerhörd pondus och Stone Sour är en väldigt vältrimmad bandmaskin.

Efter att ljudteknikern fått någorlunda ordning på ljudet i inledande Mission Statement briljerar Stone Sour med en välavvägd blandning av material från företrädelsevis sina två senaste skivor. Aningens huvudfokus ligger på "Audio Secrecy" (Say You'll Haunt Me och Digital är lysande) men blandningen känns helt okej och leveransen är klinisk. Stone Sour är en svängig maskin som kör över den dyrkande publiken.

Egentligen är det väl bara meningslösa parentesen Let's Be Honest som inte känns riktigt hemma i livesetet, men när den följs upp av en oväntat svängig och vital version av Your God är det lilla snedsteget till låtval genast förlåtet. Därefter rinner glädjetårar ner för de allra känsligaste konsertbesökarnas kinder när Corey Taylor hänger på sig gitarren och ensam framför Bother följt av en oväntat manglig version av Through Glass där bandet föredömligt backar upp honom.

Efter alltid lika trevliga programförklaringen Get Inside blir det dags för extranummer och den nyktre alkoholisten Taylor strippar av sig på överkroppen och trycker ner en byggarbetarhjälm på skallen. Han gör narr utav stereotypt inarbetade metalmanér genom att anstifta en "wall of dance" och dansar sedan på egen hand självironiskt fram och tillbaka över scenen.

Där någonstans ligger den allra största styrkan hos de här jänkarna. Musiken, fansen och leveransen är på blodigt allvar, men någonstans mitt i allt det där finns en glimt i ögat som är verkligt uppfriskande.

Och så har man ett prälband av riktigt fina låtar dessutom. Reborn är föredömligt benknäckarhård, Made Of Scars lika snygg som alltid och pondusfyllda 30/30-150 får alla att gå nöjda ut från Arenan. Detta trots att vi har fått höra lite mindre än vad vi i själva verket önskade av Corey Taylor och hans fenomenala röstresurser.