Joyzine

[stäng]

Krönika

Ge folket vad de vill ha!

Det är många gånger nu som jag suttit hemma, år efter år, och trånat efter en möjlighet att få åka till Borlänge under ett visst antal utvalda dagar i juni. Anledningen till denna längtan är förstås Peace & Love-festivalen. En festival som framförallt på senare år presenterat rent vansinnigt bra line-ups, alltid med något exklusivt och alltid med något för alla. Förra året var det ett återförenat Iggy and The Stooges, i år ett annat gamalt punkargäng; originaluppsättningen av The Sex Pistols, och inte minst Roky Erickson uppbackad av The Nomads. Gamla stofiler förvisso, men folk vill ju se dem. Och redan där kommer kärnpunkten i denna krönika, nu när jag äntligen fått chansen att uppleva Peace & Love-festivalen live.

Jag spenderade två dagar i Stockholm, som en liten anhalt upp mot Peace & Love, och passade då på att gå på indiecreddiga Accelerator. Nu råkar Luger vara något av husgudar hemma hos mig, och Accelerator är nog mer min naturliga miljö än många andra festivaler, men jag blev lite vred när jag läste en krönika av Nils Hansson på DN. En krönika som handlade om Peace & Love som ett slags ”Anti-Accelerator” när det kommer till creddighet och djärva bokningar. Hansson hinner med att slänga ur sig saker som att Peace & Love skulle vara någon slags halvstation mellan Hultsfred och Sweden Rock, en festival som bara bokar gammalt skräp och att festivalen med sin tydliga vänsterprofil är ett naturligt näste för såväl gamla som unga socialisträvar typ Nationalteatern, Stefan Sundström och Looptroop Rockers (”Till Accelerator skulle de knappt släppas in ens om de köpte egna biljetter”).

Men snälla lilla Nils Hansson, vem har någonsin påstått något annat? Peace & Love-festivalen har väl aldrig gått ut med att de skulle vara en festival av samma mått, och med samma ambition, som Accelerator? Peace & Love-festivalen är en stor stadsfest, en festival som satsar på bredd framför en på gränsen till naivt smal nisch som indiepop/indierockkulturen ändå är. Och det är helt i sin ordning. Vi vet sedan tidigare att den stora massan inte ska vara domare när det kommer till bedömning av populärkultur (se bara på Idol-fenomenet) men det innebär inte att man rakt av kan avskriva det faktum att människor ändå brinner för musik och för en viss typ av artister.

The Sex Pistols var förvisso skräp i mina öron, likaså W.A.S.P och Nationalteatern kändes fruktansvärt out of date, men folket var där. Markus Krunegård må spela på varenda festival värd namnet i kölvattnet av sin första soloskiva, men det beror ju på att folk vill se honom. Kullen framför den lilla scenen där han spelade var helt igenmurad av folk, samtliga på sitt allra bästa humor. Och ville man inte se de gamla stofilerna eller den hord av svenska artister som spelar på alla våra svenska festivaler runt om i landet (Håkan Hellström någon?), då fanns det självklart annat att titta på. Brittiska The Pigeon Detectives och The Wombats hade platsat på Accelerator vilken årgång som helst. David Eugene Edwards och hans Woven Hand, är inte det Acceleratormaterial så säg?

Nej, Peace & Love kan inte mäta sig med Accelerator när det kommer till att kunna presentera nya och spännande akter (inom indievärlden), men det gör absolut ingenting. Som helhet är jag mer än nöjd med min vistelse i Borlänge, det var en del toppar och en del dalar, men bara en sådan sak att hotellet (japp, inget tält den här gången) låg ett stenkast från valfri scen är rena himmelriket för en gammal man som jag. Så nästa år hoppas jag på en repris, först Accelerator och sedan Peace & Love, det bästa ur två olika världar.