Joyzine

[stäng]

Intervju

Joel Alme

2008 släppte Joel Alme det kritikerrosade debutalbumet ”A Master of Ceremonies”. Förra året blev hans låt Snart skiner Poseidon officiell inmarschlåt för IFK Göteborg och på onsdag släpps hans andra skiva ”Waiting for The Bells”. Efter den kritikerrosade debuten är förväntningarna på uppföljaren höga. Jag ringer upp en lugn Joel Alme som börjar med att fråga mig hur det går för Joyzine.

Joel Alme började inte med musik förrän i tjugoårsåldern. Innan dess var han ishockeymålvakt i Frölunda under flera år. Men ishockeyintresset och musikintresset krockade aldrig, Joel spelade ishockey för att han var rastlös och när han slutade var det helt enkelt för att han hade tröttnat och inte för att något annat stod i vägen.
Innan solokarriären spelade Joel i ett band som hette A Spring In Paris och senare också i Hästpojken. Men så småningom uppstod intresset för ett eget projekt. Det resulterade i debutalbumet ”A Master of Ceremonies”. Jag frågar Joel om titeln har något med hiphopens MC (som står för Master of Ceremonies) att göra.
– Ja, en Master of Ceremony är ju någon som håller i en föreställning. Lite som en toastmaster.
Så titeln syftar på att skivan är en föreställning som du håller i?
- Ja, något sånt. Jag tycker att ”Master of Ceremonies” har en fin klang. Den hade ju inte kunnat heta ”Toastmaster”, då hade det känts mer som ett skämt.
Vad gäller den kommande skivan ”Waiting for the Bells” handlar det denna gång om väntan. ”I väntan på lyckan”.
– Jag tänker på slutscenen i ”Breaking The Waves”, när klockorna dyker upp i himlen. Och hur klockorna är som väntan på lyckan.

Mer ”nu”
Rent musikaliskt beskriver Joel Alme ”Waiting for the Bells” som en förlängning av ”Master of Ceremonies”, men skillnader finns.
– Den nya skivan är ganska enkel och den är mer ”nu”. ”A Master of Ceremonys” är ju en debutskiva, det är material som jag har skrivit från att jag var 20 till att jag var 28. Jag kommer inte inte ens ihåg alla låtar som är med på den.
Jag frågar Joel om det har att göra med att han skrivit låtarna under en så pass lång period.
– Nej, men jag lyssnar inte särskilt mycket på min egen musik. Jag lyssnade inte ens på den förra skivan när den kom ut. Man får ingen kick av att lyssna på sin egen musik.

Hajpad debutant
Joel Almes debutskiva fick enormt bra kritik och han omskrevs av många som en av 2008 års bästa debutanter. När jag frågar honom om han haft någon prestationsångest inför den nya skivan svarar han att han kände mer av det innan förra skivan, men att han har släppt lite på det nu.
– Jag har inte anpassat skivan på något sätt. Det blir ändå svårt att överträffa min första skiva. Då var jag ju en hajpad debutant. Kritikerna vill alltid hajpa något nytt svenskt album och 2008 blev det ”A Master of Ceremonys”.

En hård bransch
Att få skriva en låt till sitt favoritlag måste ju vara en dröm för en fotbollsintresserad musiker och 2009 blev det klart att Joel Almes låt Snart Skiner Poseidon skulle bli IFK Göteborgs nya inmarschlåt.
– Det är inte något jag gått runt och drömt om. När låten skickades in som förslag visste jag inte alls om folk skulle gilla den och trodde inte riktigt att det skulle bli den, jag är van vid att saker rinner ut i sanden. Jag tycker verkligen att det är jättekul att det blev den, men jag tycker inte riktigt att det känns som min låt längre. Det känns som att jag har gett bort den.
Snart skiner Poseidon delar melodi med A Young Summers Youth från Almes debutskiva och med Hästpojkens låt Utan Personlig Insats.
Texten i inmarschlåten är på svenska, men i vanliga fall skriver Joel Alme på engelska.
– Min musik är mest inspirerad av sånt jag själv lyssnar på och jag lyssnar mest på musik där de sjunger på engelska, det hade säkert varit enklare att nå ut om jag skrev på svenska men det passar inte riktigt mig.
Som inspirationskällor nämner Joel filmer som ”Gökboet”. När det gäller musik har han inspirerats av allt från Bob Dylan och Van Morrison till gammal soul och Ennio Morricone. Och det är ingen tvekan om att musik är viktigt för Joel Alme.
– Det betyder supermycket för mig att jag får hålla på med musik på det sättet jag gör. Men det finns alltid en oro för att det inte ska hålla i längden. Det är ju en hård bransch. Men musik kommer jag alltid att hålla på med. Släpper du musiken släpper du dig själv.