Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lars Winnerbäck
Hultsfredsfestivalen
2009-07-11
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-12
Hemsida: www.winnerback.se

Det har blivit dags för den stora finalen. Efter ett gig tillsammans med Snoddas, en intim akustisk afton i Teaterladan och en rockurladdning på Pampas har det blivit dags för Lars Winnerbäck att ta klivet upp på festivalens största scen Hawaii tillsammans med sitt stora kompband för att bjuda på en klassisk afton. Uppställningen med fioler, dragspel och banjo vid sidan om gitarrer, bas och vanligt krimskrams är densamma som när östgöten turnerade på ”Daugava” här om året, men låtvalen är långt ifrån samma.

Att Winnerbäck är omåttligt populär bland svenska folket går inte att ta miste på. Trots att han redan gjort spelningar tre dagar i rad är det komplett packat framför Hawaii när han kvart i tio på lördagskvällen kliver ut på tiljorna. Han behöver inte mer än titta på publiken eller ta ett steg framåt scenkanten för att ett öronbedövande tjut ska höjas mot skyarna. Tårarna rullar på många av tjejerna som kläms mot kravallstaketet längst fram och inte många står opåverkade när Winnerbäck levererar från hjärtat. I den förtätade versionen av För dig är det nästan så en trött gammal rockrecensent måste torka sig i ögonvrårna.

Precis som så ofta under Winnerbäcks konserter är det ett hängivet möte mellan publik och artist och de flesta äter direkt ur händerna på den rödlätte och aningen blyge sångaren. Vad annat kan man göra när Fria vägar ut, Du hade tid och Dunkla rum görs i versioner som talar direkt till hjärtat? I sådana stunder kastar jag all objektivitet åt fanders och struntar fullkomligt i att vissa bitar blir lite för platta på grund av en något underlig ljudmix.

I extranumret Kom ihåg mig, som den här aftonen presenteras som en rockigare låt än vad den gjorts på länge, sätter ett par rejäla konfettikanoner igång och fyller den redan elektriska luften med än mer känsla och det känns som en fin avslutning på ett intensivt Hultsfred för den här artisten.

Men Lasse kommer tillbaka och avslutar, efter att ha konstaterat att ”vi kanske ses igen i höst”, kvällen med att bjuda på en helt ny låt som han framför helt ensam och med tuggande elgitarr. Jag skulle ljuga om jag påstod att det låter förträffligt, men med ett genomtänkt arrangemang är det förmodligen en låt som kommer att göra sig utmärkt på ett nytt album och jag vet redan nu med mig att jag kommer att vara på plats när den där ”utlovade” höstturnén drar igång.