Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Metallica
Globen, Stockholm
2009-05-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-05-06
Hemsida: www.metallica.com

Hur svårt kan det vara att boka en plats på ett tåg egentligen? Jag hade en uppgift under dagen – att lyckas ta mig från Norrköping till Stockholm innan rockgiganterna Metallica gick på scenen runt niotiden på kvällen. Däremellan var planen att möta upp några polare och dumpa de få ägodelar som för närvarande utgör mitt liv (har varit på resande fot sedan Popadelica i Huskvarna 2/5) i deras bil. Så blev det förstås inte, med ett och ett halv missat förband och knappa timman kvar tills James, Kirk, Lars och Robert ska spela ett par finstämda låtar för mig står jag och försöker övertyga vakten vid insläppet om att jag visst inte tänker spela in något på min bärbara dator och att det visst bara är smutsiga underkläder i min axelväska.

Nu löste det sig som tur var, nästa stora fråga var bara om James hade varit lite mer noggrann med maten innan giget den här gången… Förra vändan till Stockholm och spelning med Metallica slutade i ett antiklimax minst sagt, även om jag slapp lindrigare undan än de flesta. Därför är det efter en stor lättnadens suck jag sedan börjar hålla andan när Globens innandöme släcks ner och Ecstasy of Gold mäktigt börja dåna ut genom högtalarsystemet. Showen kan börja!

Och show blir det. Den centralt placerade scenen, med en levande mur av människor runtomkring, lyser helt plötsligt upp som av himmelens alla eldar. På något sätt hade jag inte förväntat mig en ljusshow av denna magnitud av dessa åldrande herrar, på sin höjd några bomber och granater under One (och det blir det ju förstås), men lika glad för det är jag när scenen förvandlas till en pulserande julgran under inledande That Was Just Your Life från nya plattan.

Ska vi ta den diskussionen direkt förresten. Metallica är ute och turnerar med anledning av ”Death Magnetic”, bandets nionde fullängdare. Vill merparten av människorna i Globen höra dessa låtar live? Nej, inte om det betyder att för varje ny låt måste en gammal klassiker stryka på foten. Jag är själv kluven. Självklart ska James och co. få riva av ett par alster från nya plattan, framförallt med tanke på att skivan känns väldigt liveanpassad och många skulle till och med hävda att den är ”back to the roots”, men vart ligger den perfekta balansen?

Det finns bara en domare i målet – publiken. Även om det är en väldigt snäll och lydig publik. Sex låtar spelas från ”Death Magnetic”, och de som kan sjunger med, men vid första skälvande bastonen i For Whom The Bell Tolls, kvällens första gamla goding, håller taket på Globen att kläckas sönder som vore vi alla inneslutna i ett stort dinosaurieägg. Och så ska det fortsätta hela spelningen genom.

Med tanke på att det är en ersättningsspelning hade jag förväntat mig en viss dos av exklusivitet. Annat då än en (ful) specialdesignat t-shirt, storlek XL, och en gratis nerladdning av spelningen i mp3-format. En fin gest, absolut, men vem hade inte bytt ut både t-shirt och nerladdning mot mer exklusivt låtmaterial eller en längre spelning i allmänhet? Förutom att skämta lite grand om ”ostron till alla” och ”det börjar röra på sig i magen…” finns det inget som indikerar på att det skulle röra sig om något annat än bara ännu en dag på jobbet.

Ett ganska bra jobb förvisso, och energin och spelglädjen är det absolut inget fel på, vilket också hörs med lite missar här och var, men kom igen! Kvällens spelning var till och med –kortare- än den som var förra gången. Och vart är Creeping Death? Fast egentligen är det bara petitesser. Där står mina barndomshjältar bara ett stenkast från mig själv, och de spelar skiten ur sig bara för min skull. Det är värt all respekt. Du kan inte gå på någon Metallicaspelning och få höra precis alla låtar du vill höra, den spelningen skulle ta en smärre livstid. Däremot fick jag höra den första Metallicalåten jag lärde mig på gitarr (nej, inte Nothing Else Matters…) – Motorbreath. En tillfredställelse om något.