Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Chemical Vocation
A misfit in progress, 2008
Skivbolag: Panic & Action
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-10-21
Hemsida: myspace.com/chemicalvocation

Att Chemical Vocation blev första band ut på nystartade Panic & Action är inte alls särskilt märkligt om man kikar på vad bolagets bossduo haft för sig tidigare. Peter ”Babs” Ahlqvist har släppt melodisäker skatepunk genom Burning Heart i åratal och Erik Höjdén frontar själv en av genrens mest självsäkra uppkomlingar – Kid Down. Att dessa två skulle se potential i Chemical Vocation var knappast oväntat och med sådana expertkunskaper är det klart att de har rätt.

Bakom det ostiga death metaldoftande bandnamnet och pubertala albumdito döljer sig nämligen intrikat och poppig punkrock med ett stråk av emo. Chemical Vocation är förvisso ingen ny bekantskap för den insatte, men till den här debutplattan för Panic & Action har en viktig korrigering skett. Bajsnödig skriksång har förpassats till soptippen till förmån för ett mer homogent och melodiskt uttryck.

De små förändringarna är av godo, men gör också att det tar sin tid att bli vän med ”A misfit in progress”. De första varven plattan spinner hör jag inte mer än emotionell punkrock enligt klassisk mall. Men med lyssningarna växer Chemical Vocations nyanser och detaljer fram. Låtarna är smartare och mer smittande än vad som först tycktes. Neverstore lär marschera mer målmedvetet in i lyssnarnas huvud, men Chemical Vocation lär bli kvar längre när de väl tagit sig in.

Den riktiga hiten är enkelt betitlad Walls, men faktum är att ”A misfit in progress” imponerar allra mest som sammanhållen skiva. Något som knappast är särskilt vanligt inom den här genren. Ett triumftåg på gång för Babs och Höjdén således? Inte helt säkert. Risken finns fortfarande att Babs är lite avtrubbad efter år och åter år i branschen och att Höjdén är förblindad av sitt eget musicerande. Men inledningen med utgivningen av Chemical Vocation lovar onekligen gott.