Joyzine

[stäng]

Krönika

En hyllning till en gammal Soundcheck

Idag skriker folk fortfarande lystet efter en viss samlingscd vid namn Soundcheck. Jag kan inte påstå att jag är med dem. Men en gång var jag det, för åtta år sedan när #40 lyste upp min tillvaro så till den milda grad att nostalgin flödar hårdrockserotiskt och svettigt än idag.

Det har så vitt jag begripit blivit ett väldigt hallå sedan Close-Up Magazine tog bort sin Soundcheckcd. Skivan som medföljde varje nummer och visade upp nya artister och låtar som recensentpennorna i själva magasinet inte backade en sekund för att sätta klorna i. Folk verkar verkligen sakna den där lilla plastbiten.

Jag saknar den inte det minsta (faktum är att jag säkert har ett tjugotal oöppnade soundchecks som ligger och dräller här och var i lägenheten), men jag saknar tiden när jag skulle ha saknat den. Och inte minst saknar jag Soundcheck #40. Denna oöverträffade pärla tycks vara ohjälpligt borta.

För en gång i tiden kände jag samma glädjefyllda spänning inför skivorna som de som gnäller gör idag och nummer #40 har växt fram som det allra tydligaste exemplet. Min musiksmak var väl i mångt och mycket redan formad, men glädjen i nyupptäckandet (eftersom det fanns så otroligt mycket att upptäcka då) var enorm. På just den här skivan upptäcktes en hel del.

Jag gick på stående fot och införskaffade plattor med Sins Of Thy Beloved (”Perpetual Desolation”) och Einherjer (”Norwegian Native Art” och ”Odin Owns Ye All”) efter att ha avnjutit samlingen. Det är inget jag lyssnar på idag, men lämnade ändå en ihållande känsla efter sig.

Däremot satte Nasum, Raised Fist och A Perfect Circle bestående spår som gjort att jag hetsjagat deras nyutkomna alster sedan dess. Kittie seglade upp som en oväntad favorit och jag valde till och med bort Oasis för att gå och spana på dem på Hultsfred den sommaren. Har i och för sig aldrig varit någon större black metalfantast, men Mayhems bidrag fick mig faktiskt att kolla upp bespottade ”Grand Declaration Of War” och Nifelheim har haft sin egen lilla plats i hjärtat sedan dess (om jag inte minns helt fel var de dessutom med och bredde ut sig över några sidor i själva tidningen).

Till och med Earth Crisis och Stuck Mojo kändes intressanta även om plattorna de gav ut i samma veva kanske inte var riktigt vad jag hade väntat mig. Som jag minns det var det bara Distillers som föll ur ramen, Guidance Of Sin och Gathering lade grunden till framtida besvikelser genom att imponera stort på #40. Det övriga materialet minns jag inte, Iron Maiden?

Vad är då meningen med en sådan här hutlös upprabbling av artister från en åtta år gammal musikmagasinssamling undrar ni? Det finns ingen poäng. Det eviga gnället om ett avslutat kapitel i historien har bara fått mig att hjälplöst sakna en gammal godbit som spred sitt ljus och gjorde mig än mer beslutsam att ge mig ut på en musikalisk resa som pågår än idag (och kanske lyckas jag öppna någons ögon för gammalt godis).

Nostalgi tror jag visst att det kallas.

Men kanske är det lika bra att jag inte hittar den där plattan, då blir jag säkert indisponibel i en vecka. När nostalgin flödar och tummen svettigt slinter över repeatknappen lär jag inte ha tankar på något annat än hur bra hårdrocken lät sommaren 2000.