Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Florence Valentin
Popadelica, Huskvarna
2009-05-02
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-05-03
Hemsida: myspace.com/florencevalentin

Egentligen är det väldigt gulligt alltihop, hade jag varit tio år yngre hade jag garanterat varit tokkär i blonda Love Antell, denna den naiva ungdomens realpoet. Hade jag varit tio år yngre hade jag stått längst fram med armen höjd i luften och skrålat tillsammans Florence Valentin i total vital ungdom och vacker blåögdhet. Hade jag varit tio år yngre hade jag gått och röstat i nästa EU-parlamentsval bara för att Love sagt åt mig att gör det. Hade jag varit tio år yngre hade jag gråtit av lycka. Hade jag varit tio år yngre hade jag svalt hela konceptet med hull och hår.

Nu är jag inte 17 längre. När Love Antell ska prata politik (rött är bra, blått är dåligt – ingen överraskning kanske?) mellan låtarna skäms jag. Inte för min egen skull, jag vet vart jag står politiskt, utan för Loves egen skull. Vi har väl alla varit med om den jobbiga typen som ska prata politik på fest men som förutom att han/hon drar ner glädjen på festen bara har en stark åsikt men inga konkreta argument? Och tillråga på allt inte har lärt sig hur man för en vettig diskussion. Kör ner skiten i halsen bara.

Bortser man från dessa håglösa haranger, eller bara ser igenom dem, och tittar på spelningen i sig – då blir det ett annat ljud i tutan. Florence Valentin är ett riktigt grymt liveband. Samspelta som få. Med energi nog för att driva all gatubelysning i hela Jönköping. Jag tänker ett ungt The Clash, Gyllene Tider (är inte Love lite lik en pubertal Per Gessle?) eller ett Ebba Grön med mindre dist. Låtarna är precis lagom catchiga och trallvänliga. Och självklart spelas Pokerkväll i Vårbygård sist i setet, som sig bör när man har en semi-hit i bagaget.

Florence Valentin och Love Antell menar vad de säger, de menar det som sjungs. Ärlighet kan verkligen ladda ett liveset, Teaterladan på 2009 års Popadelica är precis just en sådan spelning. Florence Valentin laddar publiken och publiken laddar tillbaka, till och med en gammal surkart som jag själv smälter när klimax verkar återfinna sig i låt efter låt. Det vill säga tills varje gång Love Antrell använder mikrofonen till något annat än att bara sjunga i. Tills nästa gång, mindre snack, mera hockey.